Full fart fram till beslut

Ledare Artikeln publicerades
Nyttorna med snabbtåg överdrivs, negativa effekter ignoreras.
Foto:

Analyserna till stöd för höghastighetståg ifrågasätts.

En stor statsvetenskaplig och historisk fråga i framtiden kommer att bli denna: hur gick det egentligen till när Sverige fick snabbtåg? Hur fattades besluten och vad låg till grund för dem?

För någon självklar investering är det knappast, varken ur transport- eller ur miljöperspektiv. SNS konjunkturråd påpekade redan tidigt 2016 att flera centrala antaganden i kalkylen som ligger till grund för höghastighetsbanorna är orealistiska: resenärsvolym, biljettpriser, trafiktillväxt...

Det politiska engagemanget har också varit vacklande och försiktigt. Förslaget framfördes först av Alliansen i Almedalen 2014 men anammades av Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Försvaret av projektet har dock överlåtits på de så kallade Sverigeförhandlarna själva. Argumenten för höghastighetsbanor har också blivit allt mer långsökta, i stil med att flyget nuförtiden är en så otrevlig upplevelse på grund av säkerhetskontrollerna.

Men ändå rör sig detta hundramiljardersprojekt framåt, som om det inte går att stoppa. När väl de första etapperna är beslutade och byggda blir det meningslöst att inte vara "konstruktiv" och bygga resten också.

Som alltid är det lätt att avfärda kritiker som bakåtsträvare och moderniseringsmotståndare. Men som doktoranden Erik Ronnle vid Lunds universitet har visat är det "framsteget" som bygger på osäkra antaganden och tvivelaktiga metoder. Vid sidan om krassa cost-benefit-analyser har det i arbetet med Sverigeförhandlingen utförts så kallade nyttoanalyser, som ska ta med förtjänster i vidare mening. Det kan då handla om sådant som restider, näringsliv och sociala nyttor.

Det är i dessa nyttoanalyser Ronnle har funnit metodologiska och faktamässiga felaktigheter, som gör att deras resultat kan ifrågasättas. Nyttor har dubbel- och trippelräknats samtidigt som negativa effekter har ignorerats. Kunskapsinhämtningen har blandats samman med lobbying. "Förhandlingen har börjat redan i själva faktafasen", som Ronnle uttrycker det.

Nyttoanalysernas upphovsmän har haft ett egenintresse av att finna så stora fördelar som möjligt. Förhandlingsprocessen har "trumfat analysprocessen".

Detta är inget nytt i megaprojektsammanhang – samhällsekonomiska analyser brukar i slutänden spela en begränsad roll. Men betänkligt är det likafullt, både ur ekonomiskt och ur politiskt perspektiv.

I Sverigeförhandlingens fall tillkommer ännu ett bekymmer: projektet är enligt ledningen egentligen inget infrastrukturprojekt utan primärt ett bostadsprojekt – men de bostäder som kommunerna utlovar är, enligt Ronnles studie, sådana som hade byggts ändå. "Det är en del av spelet, det är politik" för de inblandade. I det ledet blir ingen lurad.

Mindre uppbyggligt är dock förfarandet för medborgarna, som väntas ge sitt stöd åt en svårgenomskådlig process på grundval av nyttoargument med svag relation till verkligheten. Och de väntas ytterst också finansiera denna satsning med hundratals miljarder.