Louise Bringselius: Från falska nyheter till inga nyheter alls
Årets valrörelse skiljer sig från många tidigare valrörelser. Idag finns det nämligen en levande debatt om debatten. Partierna har framför allt fått utstå kritik för sin tendens att svartmåla samhället, för alarmismen. I stället för att presentera visioner och strategier som bygger på den goda erfarenheten och erkänna varandras framgångar fastnar man i nattsvarta hotbilder.
Den eskalerande hotbilden bidrar till att väljarna drivs bort från mittfåran i svensk politik. De upplever inte längre att det räcker med pragmatisk politisk mellanmjölk, utan lockas i stället av populistiska falanger och extrema lösningar.
Moderniteten har som på många vis har blivit en berättelse om just rädsla. Det handlar om rädsla för den tekniska utvecklingen, för kapprustning och kärnvapen, för fysisk och psykisk ohälsa, för miljöförstöring och socialt utanförskap. Debattlogiken kan vara en förklaring. Rädslan leder i förlängningen till att människor ängsligt söker sig till de små sammanhangen och vänder samhället ryggen.
Ingmar Bergman, som skulle ha fyllt 100 år den 14 juli, fångar det lugn som en sådan isolering invaggar människan i på ett fantastiskt sätt i den storslagna filmen Fanny och Alexander. Herr Gustav Adolf Ekdahls oförglömliga replik i slutet av filmen lyder:"Nu är vi återigen tillsammans, nu har vår lilla värld slutit sig omkring oss i trygghet, vishet och ordning efter en tid av skräck och förvirring. Dödens skuggor har förflyktigats, vintern är jagad på flykt och glädjen har återvänt till våra hjärtan. […] Vi Ekdahlar är inte komna till världen för att genomskåda den. Tro aldrig det. Vi är inte utrustade med apparater för dylika exkursioner. Det är bäst att ge tusan i de stora sammanhangen. Vi ska leva i det lilla. I den lilla världen. Den ska vi hålla oss till. Den ska vi odla och göra det bästa utav.”
Det lilla livet är viktigt, men det räcker inte. Demokratin och samhällsgemenskapen fordrar att människor även förmår lyfta blicken och orientera sig mot de stora frågorna och sammanhangen. Det är där vi bryter barriärer och öppnar upp för nytänkande, abstraktion och en bredare gemenskap.
Vi behöver därför, tvärtom mot vad herr Ekdahl säger i filmen, ”genomskåda världen”. Inte för att fastna i en ny berättelse, som enbart rymmer framgång, utan för att skapa ödmjukhet och förståelse inför verklighetens komplexitet. På samma vis som människor inte är goda eller onda, bra eller dåliga, är inte heller världen det.
Och det annorlunda behöver inte vara hotfullt. En del av den rädsla som märks i debatten kan motverkas av faktakontroll i nyhetsförmedlingen. Media har här ökat sina ambitioner i årets valrörelse. Idag görs det dessutom mer plats för rapporter som också visar på det som fungerar bra i samhället. Rädslan motverkas dessutom av att allt fler forskare och debattörer påpekar hur omotiverad alarmismen ofta är. Hans Rosling var en av dessa. Andreas Bergh vid Lunds universitet är en annan.
Det är viktigt. För risken idag är alltså inte bara falska nyheter och populism. Risken är att rädslan har gjort att människor inte längre är nåbara, utan att de vänder hela debatten ryggen - helt enkelt därför att de har tröttnat på både falska och äkta nyheter. De vill inte längre ha några nyheter alls, utan väljer enbart det lilla livet. Ungefär som Ekdahls i Bergmans film. Då har porten stängts på riktigt och den fria debatten blir en debatt bara för ett fåtal. Då befinner sig demokratin på drift.
