Förväntans missnöje
Mönstret är detsamma när brukare som de kallas i äldrevården får frågan om de är nöjda med sitt särskilda boende eller med hemtjänsten. Andelen som är nöjda ökar till rekordnivåer i Socialstyrelsens nationella brukarundersökning. Men när opinionsundersökningar genomförs av Sveriges Television om hur allmänheten ser på äldrevården visas på ett sjunkande förtroende.
Alltså, det finns ett uppenbarligen växande gap mellan personliga erfarenheter av välfärden och den generella bilden. (Novus 17/2). Även Svenskt Kvalitetsindex mätningar vittnar om att medborgarna på det hela taget är nöjda med välfärden. Men medborgarna är mer nöjda över sin egen situation, än över samhället. Detta gap är ingen nyhet och rymmer intressanta psykologiska dimensioner över hur vi som människor uppfattar vår egen situation i relation till andras. Vi tenderar ofta att försvara våra egna val. Ungefär som att de flesta tror att de rattar bilen bättre än medelsvensson.
Ett alltför stort glapp mellan egna erfarenheter och världsbild som Novus redovisar vittnar emellertid om att något måste vara fel. Det kan inte vara så att majoriteten uppfattar de egna erfarenheterna som goda samtidigt som välfärdens institutioner anses befinna sig i kris. Nu får inte skolans problem underskattas i sammanhanget. Kunskapsresultaten fortsätter att falla och är utomordentlig allvarligt låga på många håll. I veckan uppmärksammade andelen som inte får godkänt betyg i Mönsterås. Ingen kan blunda för behovet av ökade resurser. Till fler utbildningstimmar och bättre betalda lärare.
Men när 58 procent av befolkning är ganska eller mycket positiv över sin egen situation i samhället, medan endast två procent är positiva med samhället tyder det faktiskt på att de några – dock inte alla – av de problem som uppmärksammats inte är representativa för sakfrågorna i stort. Och kanske på att mormor på Solgården som så många äldreboenden heter inte får tillräckligt många besök av barn och barnbarn.
Välfärdsdebatten har präglats av påståenden om att resurserna skurits till skolan, vården och omsorgen skurits ner av ”högerregeringen” till förmån för skattesänkningar. Svenskt Näringsliv visar nu i en kampanj att justerat för inflation har skolans resurser ökat med cirka 8 procent under 2000-talet. För omsorgen är siffran 13 procent och för vården 14 procent. Välfärden får mer resurser än någonsin tidigare.
Nu är det ett välkänt faktum att missnöjet många gånger är som störst där resurserna är som störst. Tage Erlander talade som bekant om de ”stigande förväntningarnas missnöje”. När det privata välståndet ökat växer också kraven på den offentliga verksamheten. Ganska naturligt. När badrummet renoverats hemma ser skolkorridorerna som inte målats om sunkiga ut. Vi glömmer lätt hur välfärden också utvecklats:
Förskolan har i dag läroplan och ett pedagogiskt uppdrag. Stora barngrupper väcker frågan om allas behov tillgodoses, om allas delaktighet respekteras. Ingen accepterar att barn med särskilda behov inte får tillräcklig hjälp. Synen på mobbing och trakasserier i skolan är tack och lov strängare än under 1980-talet. Halsprovet på vårdcentralen kan inte som förr vänta några dagar, utan ska ske inom några timmar. Andra går till akuten som överhopas av patienter med lättare åkommor.
Det är inte 2014 års välfärd som ska bevaras, det är framtidens välfärd som ska utvecklas. Men gapet mellan personliga erfarenheter av välfärd och uppfattningen av den generella bilden av hur vården, skolan och omsorgen fungerar handlar uppenbarligen om hur verksamheterna allt som oftast skildras. Och att nidbilder lika ofta exploateras.
Mönstret är tydligt: Man är nöjd med den egna skolan, men inte över skolan i Sverige.
Martin Tunström
