Förvaltning i förfall

Man kan säga att ministern hade målat in sig i ett hörn och fick smaka på skörden av den egna frukten. En utredning om hur byggprocesserna skulle kunna snabbas på hade nämligen kommit med även för ministern verklighetsfrämmande förslag. Kommuner föreslås kunna tvinga byggbolag att bygga skolor på mark som bolagen tvingas avstå till kommuner utan någon som helt ersättning. Således en inskränkning av den grundlagskyddade äganderätten och ett rejält intrång i näringsfriheten.

Det låter inte bara som ett förslag från Vänsterpartiets ytterkant, det är också ett förslag från Vänsterpartiet.

Peter Eriksson hade nämligen utnämnt en riksdagsledamot, Nooshi Dadgostar, från Vänsterpartiet som enmansutredare. Hon lät sin egen politiska agenda - och socialistisk ideologi - prägla utredningen. Helt i strid med tanken på ett oberoende utredningsväsendet som opartiskt, självständigt och sakligt behandlar regeringens direktiv.

Eriksson begick härmed ett dubbelfel. Först utnämna en politiker med egen agenda och med beroendeställning i sitt eget parti - och som senare ska komma att rösta om sina egna förslag i riksdagen - till utredare. Att sedan inte respektera självständiga utredningar vittnar om en misstro till utredningsväsendet som sådant.

Bostadsministerns agerande var inte något undantag från regelbrotten.

Ett stort antal utredningar drivs i dag av riksdagsledamöter med egen agenda, i flera fall, av ordföranden i utskott. Det är att beställa rätt slutsatser. Men samtidigt dräneras trovärdigheten för utredningsväsendet.

Den bärande tanken med att utredning är att riksdagspartierna ska kunna lita på resultaten och fatta beslut med dem som underlag. Politiseringen sänker också trovärdigheten för statsförvaltningen som sådan. Vem vill arbeta som opolitisk tjänsteman i utredningar som drivs av en ordförandes ideologiska agenda?

Ministerns agerande hamnade emellertid i skuggan av en variation på temat brister i statsförvaltningen.

På fredagen meddelades att försvarsministerns pressekreterare Marinetta Nyh Radebo, omgående lämnar sin tjänst. Det var ett stort bakslag försvarsministern som nyligen mist sin viktiga statssekreterare, Jan Salestrand.

En statstjänstemans agerande ska präglas av oväld - i det ligger att han eller hon inte tjänar några andra intressen.

Men Nyh Radebo höll föredrag för gamla vänner inom säkerhets- och försvarsföretagen om hur riksdagsledamöter kan påverkas, samtidigt som hon jobbade för regeringen.

Mindre kontroversiellt kan hennes familjeägda bolags arrangemang Försvarspolitisk arenas program i Almedalen anses vara. Det förde in säkerhetspolitiken på politikerveckan och debatterna har varit öppna och breda.

Kritiken i detta fall kan förefalla vara något överdriven. Tal om korruption och krav på statsministerns kommentar från oppositionen antyder mest diagnosen valfeber.

Svensk försvarsorganisation domineras av två historiska linjer.

Å ena sidan är försvaret uppdelat på flera olika myndigheter i syfte att det inte ska bli för ”politiskt starkt”.

Å andra sidan råder politisk konsensus om vikten av att närmast korporativt samla folkrörelser, fack och arbetsgivare inom en totalförsvarsram. Folk och försvars ordförande kommer från Saco och sitter exempelvis i Försvarsunderättelsedomstolen. Det är en liten värld där roller kan synas oklara och uppdragsgivare skiftar.

Men försvarsministerns kansli måste visa att politiken står över de nära personliga kopplingar som präglar försvarspolitikens centrala zon. De kraven är strikta, särskilt i relation till industrin och ekonomiska intressen.

I bästa fall är pressekreterarens agerande ett enskilt exempel. Undermineringen av utredningsväsendet är dock något större, ett tydligt mönster, som den nuvarande ministären bär ansvaret för.