Flodström talar klarspråk om universiteten
Anders Flodström fick posten som ny universitetskansler efter annonsering och öppet ansökningsförfarande. Låt vara att tillsättningen kanske blev ett lyckokast, men resultatet bekräftar mycket väl tankarna om att öppenhet och minskad politisering ger djärvare och bättre ämbetsmän. Det Flodström konstaterande i helgen, att Sverige bara behöver fem universitet, skulle en kansler som behövt ta politiska hänsyn aldrig ha vågat säga högt.
Ändå är utvecklingen på väg i rask takt. Allianser och grupper av högskolor formeras och förstärks. Periferier söker sina tyngd- och konvergenspunkter. Resultatet blir ungefär det som gällde när universitetsorterna hette Uppsala, Lund, Stockholm, Göteborg och Linköping. Men namnen och beteckningarna blir naturligtvis annorlunda. Förändringar måste alltid kunna kallas reformer för att vara politiskt möjliga. Ordet ”återgång” är tabu i politikens retorik, även om reformen i praktiken är en sådan.
Flodström sammanfattade också koncist tankarna på konkurrens mellan lärosäten. Ska Sverige gynnas räcker det inte med att högskolan i Karlskrona/Ronneby konkurrerar med högskolan i Kristianstad – något som naturligtvis är bra i sig. Det som krävs är att institutioner i Sverige framgångsrik mäter sig med systerinstitutioner världen runt: Shanghai, Stanford, MIT, Cambridge, Eidgenössische Technische Hochschule, och så vidare. Lyckas svenska universitetsledningar med det kommer resten efter, i sinom tid.
Samtidigt, i viss mån brädad av kanslern, gjorde utbildningsminister Lars Leijonborg ett av sina sista ministerutspel. Det behövs hundratals extra miljoner till den högre utbildningen, inskärpte han som en uppmarsch till höstens budgetförhandlingar. Också det är en korrekt bedömning. Hela det europeiska universitetsväsendet lever på brödkanter och snåla allmosor, om man jämför med det amerikanska.
En diskussionspunkt är i detta sammanhang omöjlig att undvika i längden: kursavgifter. I synnerhet för personer med längre akademisk utbildning är arbetsmarknaden utpräglat internationell. Det finns inte längre några slutna nationella kretslopp som gör att man kan säga att Sverige som folkhushåll automatiskt får ökade intäkter av säg fler framstående docenter i kemi. I realiteten leder kostnadsfri högre utbildning till att korttidsutbildade och lågavlönade subventionerar blivande högavlönades yrkeskarriärer. Argumenten mot terminsavgifter bygger oftast på jämlikhets- och klassargument. De håller knappast. Oavsett bakgrund kommer den som är begåvad och ägnar sig åt högre studier att hamna i någon slags elit.
Den verkligt tunga kostnaden för en ung människas högskolestudier tas redan i dag ut med obarmhärtig konsekvens: studielånen och den samtidigt avstådda löneinkomsten. Vi har nu ett slags akademikerskatt för alla som en gång tagit studielån, en akademikerskatt som måste betalas alldeles oavsett om studierna ledde till ett höglöneyrke eller ej. Om terminsavgifter kan stärka bevekelsegrunderna för effektiva studieval skulle de långsiktigt ha en lika viktig social verkan som mången skattereform. Högre utbildning fungerar i dag alltför ofta som en arbetsmarknadens väntplats, bekostad av studenten genom studielånen.
