Fler bör få lära känna staten
Känner Kalmarborna sig mindre övergivna av centralmakten? Har statens legitimitet ökat i Kalmar med omnejd? Det är frågor som snart borde kunna studeras vetenskapligt. Syftena med att eHälsomyndighetens kontor flyttades till Kalmar var nämligen just dessa. När myndigheten har varit på plats ett tag borde effekterna visa sig.
Sannolikt är de små, liksom de kommer att bli för de myndighetsflyttar som regeringen aviserade under måndagen. Om flytten till Kalmar kunde motiveras med att den statliga närvaron i sydöstra Sverige är för svag, är det svårt att säga det samma om Malmö och Göteborg dit hela eller delar av Tullverket, Tillväxtverket, Myndigheten för tillgängliga medier och Inspektionen för socialförsäkringen ska omlokaliseras.
Med undantag för Sida som flyttas till Botkyrka är det svårt att se någon slagkraftig symbolik i regeringens omflyttningsprogram överhuvudtaget. Det är långt ifrån de nivåer som den parlamentariska landsbygdskommittén, ledd av Kalmars kommunstyrelseordförande Johan Persson, rekommenderade. De omkring 2 000 tjänster som har omfattats hittills utgör bara en femtedel av alla tjänster vid statliga myndigheter som har skapats i Stockholmsregionen sedan 2008.
Och det finns ingen koppling till landsbygden eller svaga regioner överhuvudtaget. Om de nu omflyttningar som regeringen nu ska besluta är ett uttryck för dess ”hela-Sverige-fixering”, som Löfven uttryckte det, undrar man hur en rödgrön storstadsfixering egentligen ser ut. Av 900 årsarbetskrafter som omfattas är 180-200 tänkta att hamna på orter mindre än Malmö. Av landsbygdskommitténs råd att regeringen bör utnyttja möjligheten att omlokalisera till andra orter än residensstäder och större kommuner blev det ingenting.
Det är synd på ett viktigt utvecklingsområde. Regeringen hade, om den hade orkat, kunnat vara normkritisk i ordets rätta mening. Den hade kunnat utmana normer om var kompetensen bor, föreställningar om vad som lockar kunniga människor, inbillade behov av dyra kontorslokaler och ogrundade idéer om storstäders inneboende kreativitet och dynamik.
Regeringen hade för den delen också kunnat engagera sig i de problem som uppstår när statens kärnfunktioner upphör att vara en verklighet i människors liv - när den allmänna ordningen inte upprätthålls, när den ”informella” ekonomin slår ut hederliga företagare, när tingsrätten är en plats långt borta, när det enda man ser av försvaret är julgransflygningen. Men att flytta ett tiotal tjänster från punkt A till punkt B förändrar varken normer eller människors trygghet.
Som det nu har blivit bekräftas i stället både rådande normer och bilden av statens avlägsenhet. Malmö som både har avancerad gängbrottslighet och ett universitet duger tydligen inte som säte för Tullverket, utan endast för Myndigheten för tillgängliga medier. Kronofogdemyndigheten måste tydligen ligga kvar i Sundbyberg - att 35 tjänster flyttas från Stockholm låter ännu mindre när man vet att myndigheten har 2 300 anställda totalt. Och Sida tål inte att flyttas utanför huvudstaden överhuvudtaget.
Och de verkligt symboliska, det vill säga konkreta, förändringarna uteblir helt och hållet. Om det grundas nya regementen, börjar synas poliser på små orter och kronofogdar och skattehandläggare börjar göra sig påminda - då kan man tala om en stat som återigen gör sig påmind i människors liv.
