Feminister med mannen som norm

Från början handlade feminism om kvinnlig myndighet och rösträtt. När dessa mål var uppnådda klövs femi­nismen i två: Likhetsfeministerna hävdade att män och kvinnor är lika, och därför har samma värde och ska ha samma rättigheter och skyldigheter. Särartsfeministerna hävdade tvärtom att män och kvinnor är olika, men har samma värde, och deras mål blev att uppvärdera traditionellt ”kvinnliga” egenskaper och sysselsättningar.

I Sverige dog särartsfeminismen med Nina Björks Under det rosa täcket. Kanske är tiden nu mogen för en uppdaterad särartsfeminism?

Likhetsfeminismen har nämligen tappat kompassen. I Sverige har könen lika rättigheter och skyldigheter. Men eftersom män och kvinnor inte är helt lika blir utfallet olika vad gäller exempelvis inkomster och toppositioner i näringslivet, kvinnor missgynnas, eller livslängd och social utslagning, män missgynnas.

Därför har likhetsfeministerna ersatt kraven på lika rättigheter och skyldigheter med krav på lika utfall. Men lika utfall kan inte uppnås utan inskränkningar av människors fria val: Tvångsmedel som kvotering och indoktrinering som genuspedagogik.

Likhetsfeminismen har utvecklats från en liberal princip om likabehandling, till ett mjuktotalitärt försök att skapa en ny sorts människa.

Ofta är det traditionellt manliga egenskaper som likhetsfeministerna vill fostra fram. Den nya människan ska läras att satsa på sin karriär och sina inkomster, och inte förledas att oav­lönad ta hand om nära och kära. Därför ses det som ett större problem när dagisflickor leker med dockor eller mammor tar lång föräldraledighet, än när dagispojkar leker krig eller män utsätter varandra för våld.

Likhetsfeminismens blindhet inför sin egen ”mannen som norm” gäller också sexualiteten. Som Ebba Witt-Brattström nyligen skrev, DN den 8 januari, finns det en spänning mellan kvinnors och mäns uppfattning om vilken sexual­moral som är att föredra, som är ”svår att formulera i normöver­skridandets tid”. Evolutionsbiologen och särartsfeministen skulle kanske säga att mannens drift att sprida sin säd gör att han gärna har sex utan ­kärlek, medan kvinnan som kan bli med barn är mer selektiv och vill att sex ska höra ihop med kärlek.

Witt-Brattström noterar att dagens unga uppmanas att ”gilla läget” och att ”polygamt sex alltid är något progressivt”. Denna seger för den ”manliga” sexualmoralen hade inte vunnits lika lätt med en särartsfeministisk opinion i Sverige.

En uppdaterad särartsfeminism, som omfamnar lika rättigheter och skyldigheter och erkänner de stora individuella variationerna inom könen, skulle vara bra för jämställdheten i Sverige. Den skulle inte försöka omvända kvinnor att bli ingenjörer och män att bli sjuksköterskor, utan fråga hur lönerna i människovårdande yrken kan höjas. Den skulle inte bekämpa de pojkflickor och föräldralediga män som i dag hyllas, men den skulle stoppa hånet mot traditionellt kvinnliga kvinnor och manliga män. Den skulle inte lägga sig i individers sexuella preferenser, men den skulle ha ett nytt budskap till unga kvinnor: ”Du behöver inte gilla läget! Vill du ha kärlek, romantik och monogami för att njuta av sex så är det helt okej att kräva det.”

En uppdaterad särartsfeminism skulle helt enkelt utgå ifrån hur människor är, i stället för att försöka skapa om dem.

Marika Formgren , borgerlig skribent