Feminism på autopilot

Vem uttrycker sig så här? ”Det har skett förbättringar på senare tid men det återstår mycket för att få bort en unken homofobi, transfobi och den patriarkala könsmaktsordningen.” Gudrun Schyman, Åsa Romson eller Jonas Sjöstedt, hade man kunnat tänka sig. Men svaret är Socialdemokraternas partiledare Stefan Löfven, som i samband med Pride-festivalen sa sig vara beredd att göra ”allt” för att förpassa dessa fobier och strukturer till historiens skräphög.

Den som har lyssnat på Löfven i andra sammanhang har dock hört tämligen lite om detta — men om jobb, innovationer och industri desto mer. När Löfven säger att ”en snyggt lagd svets är fantastisk att se”, känns han mer igen. Och när han i Almedalen talade om de RC-lok som han var med och byggde på Hägglunds, var stolt-heten och glädjen inte att ta miste på.

Ett socialdemokratiskt parti som trängs av mer trend-riktiga alternativ till vänster har dock inte råd att synas omedvetet om identitetspolitiken. Redan i sitt installationstal hade Löfven en passage om feminismen, där han både till synes slumpvis citerade författaren Katrine Kielos och slog fast att ”Sverige har fortfarande en manlig könsmaktsordning, som behöver bemötas med en feministisk agenda”.

Tanken har dock inte tänkts hela vägen. Alla människor vet att det som övertygar inte är ord i sig, utan ett äkta och ärligt menat engagemang. I Socialdemokraternas fall har dock Löfven till synes försetts med ett antal meningar och ord — ”patriarkal”, ”könsmaktsordning” — som uppenbart inte är hans egna, som inte knyter an till den egna erfarenheten och som det aldrig har tagits några politiska risker för. Som kommunikation betraktat är det rätt ensartat: oavsett vad Persson, Sahlin och Juholt sa upplevde åhöraren i alla fall alltid att det var de som talade och inte någon talskrivare eller rådgivare.

Förvisso gäller det att undvika kaotiska situationer som när förre jämställdhetsministern Jens Orback skulle betyga sitt engagemang i hbt-frågor med ett märkligt resonemang om en ”härlig syster” till mormodern som levde ihop med en häst.

Men Löfvens strikt manusbundna inlägg i debatten är mer än en kommunikativ huvudvärk för Socialdemokraterna. Det ger också en aning om Socialdemokraternas position gentemot de partier man tänker sig att förhandla med om regeringsmakten. Just i de frågor där Miljöpartiet och möjligtvis även Feministiskt initiativ kommer att vilja ha störst inflytande, saknar det socialdemokratiska ledarskapet en egen linje. Den inlånade terminologin förstärker snarast bilden av ett parti som slits mellan längtan efter det traditionella och kravet på ideologisk nyorientering.