Fel migrationssignal vid fel tidpunkt
Av alla kostnader som förutspås öka i kommunerna, är den som av ekonomicheferna bedöms öka allra mest kostnaden för försörjningsstöd. Vad gör då regeringen? Öppnar för invandring av en grupp som i princip bara kan försörjas med just försörjningsstöd.
Det gäller anhöriginvandringen, en fråga som tilldrog sig visst intresse under regeringsbildningen men sedan glömts bort. När regeringens proposition kom i förra veckan fick den nästan ingen uppmärksamhet alls.
Men innehållet är radikalt. Framöver ska inte bara flyktingar utan också så kallade alternativt skyddsbehövande kunna vara anknytningspersoner för anhöriginvandrare till Sverige. Med detta lämnar regeringen ambitionen att ligga på EU:s miniminivå trots att Sverige hade näst flest beviljade asylansökningar per capita under 2018.
Regeringen har också strävat efter att så många som möjligt ska kunna utnyttja den möjlighet som nu skapas. Under en tremånadersperiod ska inga krav ställas på att den person som redan befinner sig i Sverige har en inkomst eller bostad som gör det möjligt att ta emot anhöriga. Det är som om bostadsbristen bland nyanlända eller integrationsproblemen på arbetsmarknaden överhuvudtaget inte existerar.
Hur många som kan tänkas uppfatta regeringens humanitära gest och nyttja möjligheten att söka uppehållstillstånd i Sverige analyseras inte i propositionen. Den sällar sig därmed till raden av migrationspolitiska propositioner med undermåliga konsekvensanalyser. Lagändringen ställs mot ett återinförande av den politik som rådde före november 2015, ett i sammanhanget helt irrelevant scenario. De liberala reglerna för anhöriginvandring bedöms inte skapa några nya kostnader för kommunerna.
Men det gör de naturligtvis. Alternativt skyddsbehövande får under den tillfälliga lagstiftning som råder nu uppehållstillstånd i tretton månader. Anhöriga som ansluter sig till denna person kan naturligtvis inte få uppehållstillstånd som sträcker sig längre än vad anknytningspersonen har.
Vad regeringen verkar ha missat, trots att det har påpekats för den, är att detta får påtagliga ekonomiska konsekvenser. Får de anhöriga uppehållstillstånd som är kortare än ett år ska de i princip inte folkbokföras. Är de inte folkbokförda, har de ingen rätt till utbildning eller hälso- och sjukvård. Den statliga ersättningen till kommuner och regioner blir mindre.
Och är man inte folkbokförd kan man inte delta i Arbetsförmedlingens etableringsinsatser. Den möjlighet till försörjning som då återstår är det som allmänt kallas socialbidrag. Sveriges kommuner och landsting (SKL) varnar därför för ”ytterligare övervältring av kostnader på landets socialtjänster”.
Det är onekligen en sällsam soppa de fyra kockarna S, MP, C och L har tillrett. Konsekvenserna för bostadsmarknad, arbetsmarknad, kommuner och enskilda individer tillmäts ingen betydelse. I verkligheten talar allt för att kraven för anhöriginvandring borde höjas. Permanent uppehållstillstånd samt ordnad försörjning och vettig bostad borde vara minimikrav. Men det viktiga har uppenbarligen varit den humanitära gesten, signalen.
Statsministern talar gärna om att det krävs långsiktigt hållbar migrationspolitik. Nu lägger hans regering fram ett förslag till tillfälligt regelverk inom ramen för ett annat tillfälligt regelverk, generösa regler inom ramen för en restriktiv politik. Det är rörigt. Men signalen ut i världen är tydlig: Sverige menar inte allvar med stram migrationspolitik.
