Annons

Fårösunds hamn ett dyrbart sälj- och köpkalas

Regeringen ger Försvarsmakten klartecken att köpa tillbaka hamnen i Fårösund. Nog är det välkommet att den strategiskt viktiga anläggningen återgår i statens ägo, men den borde aldrig ha sålts till att börja med.
Publicerad 27 februari 2018
Detta är en ledarartikel som uttrycker Barometern-OT:s politiska linje. Tidningen verkar på ledarsidan för "kristna värderingar, konservativ ideologi i förening med liberal idétradition samt för näringsfrihetens och äganderättens bevarande”, som det är formulerat i Stiftelsen Barometerns ändamålsparagraf. Tidningens politiska etikett är moderat.

Marinhamnen behövs för att stärka Sveriges försvar. Med det försämrade säkerhetspolitiska läget måste närvaron och beredskapen på Östersjön höjas. Tidigare var den militära hamnen ett skyddsobjekt och en strategiskt viktig del av försvaret. Men det hindrade inte tidigare statsminister Göran Persson (S) från att förmå Försvarsmakten att sälja. Köpare var det statliga fastighetsbolaget Vasallen, vars syfte var att förädla och sälja vidare på kommersiella villkor.

Annons

Det kommer att kosta att bygga upp det som rivits ner och sålts ut.
Det kommer att kosta att bygga upp det som rivits ner och sålts ut.Foto: Tomas Oneborg/SvD/TT

Köpeskillingen är okänd, då Försvarsmakten och Vasallen kommit överens om att summan ska vara hemlig. ”Vi fick sälja till ett väldigt billigt pris för att regeringen krävde det”, har Johan Danielsson, presschef på Fortifikationsverket, uppgett. Man kan därför fråga sig hur billigt hamnen egentligen såldes och hur mycket Försvarsmakten förlorade på affären.

Hamnen såldes sedan 2004 för 18 miljoner kronor till en svensk affärsman, som i sin tur sålde vidare till den förmögne Hongkongkinesen Ming Wai Lau för 62 miljoner kronor. Med i budgivningen ska flera utländska intressenter ha varit.

Nu köper Fortifikationsverket tillbaka hamnen för 20 miljoner kronor efter långa förhandlingar, med målet att rusta upp området och renovera hamnen så fort som möjligt. Det är en viktig del av återuppbyggnaden av totalförsvarsförmågan. Men frågan är hur mycket aningslösa försäljningar har kostat skattebetalarna i form av bortslumpade militära anläggningar och försvarsmateriel. Investeringar för många tiotals miljarder kronor har skrotats utan att säkerhetspolitiska eller strategiska hänsyn har tagits.

I sin bok Min väg, mina val (Bonnier, 2007) berättar Persson i närmast stolta ordalag om hur han lyckats minska Försvarsmakten: ”Processen tog tolv år, det vill säga hela min tid som finansminister och försvarsminister. I grova drag resulterade den i en halvering av svenska försvaret. Få förändringar var svårare att driva igenom, och få frågor drev fram lika kraftfulla opinioner som just nerdragningarna i försvaret.”

Han fortsätter: ”Gamla strukturer som funnits kvar ända sedan statsminister Tage Erlanders tid under det kalla kriget har äntligen kunnat avvecklas.” Vidare föreslår Persson att försvarsutskottet och försvarsberedningarna läggs ner: ”Det blir svårt att motivera ett särskilt utskott för försvarsfrågorna i riksdagen. Den minskade omfattningen av försvaret kommer också att medföra att det budgetmässigt hanteras på samma sätt som andra sakområden. Därmed kan de så kallade försvarsberedningarna tas bort.”

Perssons analys och slutsatser var lika felaktiga då som nu. Att sälja billigt och köpa dyrt är knappast klokt, särskilt inte när det handlar om skattebetalarnas pengar och rikets säkerhet.

Det kommer att kosta att bygga upp det som rivits ner och sålts ut. Sverige behöver ett starkt försvar, men också politiker som förmår göra analyser med längre hållbarhet än fram till nästa val. Personer som var med och fattade synnerligen okloka beslut i går anser sig ändå lämpade att få förnyat förtroende för att styra och påverka landet även framöver. Förhoppningen tycks vara att väljarnas minne ska vara kort.

Cecilia BlombergSkicka e-post
Annons
Annons
Annons
Annons