• SKRIV UT
• KOMMENTERA
• TIPSA
•       Textstorlek

Ordet är mitt, fredag, Per Dahl är politisk chefredaktör

Får de chansen att bygga egna liv?

Ledare 2009-03-26 | Uppdaterad 2009-04-07

Dagen därpå ser jag dem själv. En kolonn av små gestalter, alla enhetligt klädda i gula signalvästar. Bredvid dagisfröken, efter dem nästa kolonn med sin dagisfröken. Tankarna går ohjälpligt till värnplikten; ska man förflytta en pluton från VM-planen till matan marscherar den naturligtvis i två eller fyra gruppkolonner, med överfuriren bredvid, som anger takten. Hur skulle rekryterna annars kunna ta sig till matkön? Var och en för sig – hur skulle det se ut?

Idéglidningen är obehaglig. Låter vi våra barn leva sådana massliv att det blir naturligt att låta dem gå i samma slags gruppkolonner som på kaserngården, om än ej med reglementerade 112 till 114 steg i minuten? (Armén således, marinen går som vi vet något snabbare.) Till vilken slags kollektivtillvaro låter vi dem växa upp?

Nu när svensk ekonomi är på kneken blir tankarna ännu dystrare. Den gulklädda lilla trupp jag ser i Lindsdal, är den en del vår kommande arbetsstyrka, den som ska göra jobbet i mellanlönelandet Sverige för världens nya ekonomiska centra? Då är det ju bra att den disciplineras redan nu, vid fem års ålder. Risken är ju att den kommer att få gå i takt i sluten formering genom resten av livet. Inte överdrivet hårt, för raster på fem minuter är ju inlagda varje hel timme, som vi vet. Men inte särskilt omväxlande heller. För så är inte den heliga arbetslinjen.

Arga nyradikala inlägg i svensk debatt skyller krisen på medelklassen. Dess skulle vara företrädare så förljuget patetiska i sin strävan att vara individuella, sticka av, göra avtryck, ha egna åsikter, vara individer. Tillbaka till byn med er! Bara i den täta gemenskapen kan ni ge upp viljan att vara unika och i stället bli verkliga människor i en gemenskap! Bort världsluffandet vid 20, bort det trendiga möblemanget vid 30, bort skrytet om den fina okända semesterorten vid 40 och konsultuppdraget vid 50. Bliv vid era läster, tro inte att ni är något, inse att ni bara är patetiska. Läs de böcker som alla andra läser och lyssna till deras musik, så att ni blir som dem.

Nej, det sista hävdar aldrig kollektivismens förespråkare. På något vis ska det sant individuella blomstra ju mer enhetliga de yttre omständigheterna är. Hur många gånger har vi inte hört repliken att den personliga klädstilen först blommar när vi inför enhetsklädsel för alla.

Jag tror att kommande generationer kommer att se tillbaka på oss med viss förundran. Hur kunde det gå så lätt att disciplinera alla? Varför gav så många upp till och med viljan att själva forma sina liv, bli de människor de ville bli och inte gå i truppens led? Ja, jag vet att jag är orättvis. För viljan att vara unik finns naturligtvis hos oss alla, om så bara genom att ha en fin vas i köksfönstret. Och det är genom vår samvaro med våra medmänniskor vi blir till, växer och mognar.

Men hur många av oss får chansen att fördjupas som människor i ett samhälle där det är arbetslinjens vardag att barn får gå fram genom parken i två välorganiserade dagiskolonner?

• SKRIV UT
• KOMMENTERA
• TIPSA
•       Textstorlek

• Vad är det här?
•  
•  
•  
•  
•  
•  
•  
• Translate: