Ett recept på ökande ojämlikhet
Barnfattigdom är en företeelse de flesta partier vill avskaffa, men när Statistiska centralbyrån nyligen gav en ovanligt uttömmande bild av hur fenomenet ser ut väckte det inget intresse alls. Det politiska positionerandet har blivit viktigare än att problembilden stämmer.
SCB undersökte för första gången hur många barn under arton års ålder som har varaktigt låg inkomststandard, alltså vars familjer under flera år i följd hade en inkomst som låg under de utgifter som allmänt anses nödvändiga. Det handlar om sådant som boende, barnomsorg, kläder, skor och försäkringar. Det fanns under perioden 2014-2017 hela 44 000 barn i Sverige som levde under dessa svåra förutsättningar.
Vad hade de gemensamt? En vanlig faktor var föga förvånande att de hade ensamstående föräldrar. Men långt mer utmärkande för gruppen är utländsk bakgrund. 75 procent av de fattiga barnen är utrikes födda eller har minst en förälder som är född utomlands. Av alla barn med varaktigt låg inkomststandard var 2,4 procent födda i Sverige. 13,8 procent var födda i Syrien, 14,2 procent var födda i Irak, 20,2 procent var födda i Somalia.
I och med att SCB:s studie bara innefattar barn som är födda eller invandrade före 2014, har dessa andelar med all sannolikhet ökat.
Jämlikhet och invandring, i synnerhet från länder med låg utvecklingsnivå, är med andra ord en omöjlig kombination. Visst kan bidragssystem i viss utsträckning kompensera. Men då uppstår nästa målkonflikt: riktade stöd till barnfamiljer, som bostadsbidrag, förlorar legitimitet när de i praktiken inte längre kommer svenska familjer till del.
Man hade kunnat tro att vänstern, med ett historiskt starkt engagemang för jämlikhet och fattigdomsbekämpning, skulle ägna mycket möda åt dessa svåra avvägningar. Men där sker motsatsen. Att Sverige är ett av det land i Europa som uppvisar störst skillnad mellan inrikes och utrikes födda när det gäller relativ fattigdom ignoreras. Det är bokstavligen som om inte invandringen existerar när jämlikhetens utveckling diskuteras.
När partierna ska komma överens om en ny migrationspolitik, har partierna till vänster inte ens brytt sig om att förklara vilka mål de tycker att svensk invandringspolitik ska uppnå. Jämlikhetsmålet har därmed de facto övergetts.
Det senaste exemplet på den självvalda okunnigheten till vänster är LO:s stora jämlikhetsrapport, som presenterades i förra veckan. Trots att rapporten sträcker sig över 200 sidor har organisationen ingenting att säga om invandring. Under rubriken ”varför ojämlikheten växer” diskuterar man arbetsmarknad och kapitalinkomster, men skyndar hastigt och försiktigt förbi den förändrade sammansättningen av befolkningen. Det längsta LO kan sträcka sig till är att ökad invandring ”verkar” kunna förklara en del av ökningen av inkomstskillnaderna.
LO vet liksom alla andra att det svenska klassamhället idag är etnifierat, det vill säga ordnat efter ursprung. LO vet också vilka risker det innebär för de egna strävandena. ”Stora klassklyftor som sammanfaller med olika etnisk bakgrund riskerar att minska stödet för omfördelning”, skriver man. Ett århundrades mödor står på spel. Ändå skjuts frågan om hur fattigdom och klassklyftor idag uppstår åt sidan. Denna intellektuella timeout, detta ointresse för det egna projektets framtid, från LO liksom från vänstern i allmänhet är inget annat än häpnadsväckande.
