Ett liberalt dilemma
En partiledares viktigaste uppgift brukar anses vara att hålla samman partiet. Det gäller naturligtvis också för partiledaren i Liberalerna, Nyamko Sabuni, som trots att det är riksdagens näst minsta parti är en förening av en rad inbördes tämligen olika konstellationer, såsom frisinnade, kravliberaler, storstadsliberaler och liberala ideologer. I Liberalerna finns ytterligare en partikulturell dimension. Historiskt väger ledning och partiordföranden lättare än i andra partier. Det ligger i liberalens natur att hen ogillar auktoritet ovanifrån. Den lokala kritik mot en partiledare som skulle ses som ett uppror inom Moderaterna får få inom Liberalerna att höja på ögonbrynen.
Det är mot denna bakgrund som Nyamko Sabuni inleder sitt första stora framträdande med tämliga okontroversiella budskap. Sår ska läkas och de interna processerna prioriteras framför de externa utspelen. Det brukar heta att en partiledare har sitt allra starkaste mandat just efter det att vederbörande blivit vald. Men slitningarna i Liberalerna upphör inte med partiledarvalet av den enkla anledningen att de framför allt handlar om idéer.
Sakpolitiska utspel som spår igenom brukar ha den gemensamma nämnaren att de förknippas med till partiets väsen. Elektrifieringsförslaget av motorvägar som föreslogs förknippas möjligen mer med Sabuni som har erfarenhet av hållbarhetsarbete i näringslivet personligen än med partiet.
Men elektrifiering av motorvägar passar också in i en berättelse om teknikutveckling och framtidsoptimism. Det narrativet har svenska liberaler inte den exklusiva äganderätten till - och elektrifieringsfrågan lär varken vara kontroversiell på vänster-högerskalan eller på någon Gal-Tan skala. Men från att i klimatfrågan ensidigt ha fokuserat på den fossilfria produktionen - kärnkraft - skalas politiken nu upp till att också minska utsläppen från transporterna. Det är exempel på verklig klimatpolitik. Sabuni visade också att hon inte lägger sig på marken för klimatopinioner utan att hon själv vill skapa opinion. Skambegreppet tog hon bland annat bestämt avstånd ifrån.
Utspelet signalerar också en breddad agenda. Liberalerna har länge haft svårt att utveckla andra frågor än skola och integration - och även där har den politiska kreativiteten framstått som allt mera begränsad.
Om Sabuni väntar med besked i en rad tunga frågor - migration, alliansens framtid och partiets allmänna inriktning- så meddelade hon att förhandlingar pågår med regeringen om att Liberalerna ska få politiska tjänstemän i regeringskansliet.
Samtidigt som den nyvalda partiledaren också på presskonferensen påminde om att hon inte förhandlade om januariöverenskommelsen och medan hon är i behov av att profilera partiet ska det således fördjupa budgetsamarbetet med regeringen. Målkonflikten är uppenbar. ”Oppositionsrollen” blir svårare att hävda. Dessutom är det principiellt tveksamt att gränsen mellan opposition och regering blivit suddigare. Regeringskansliets anställda bör rimligen ha en arbetsrättslig lojalitetsplikt gentemot regeringen och inte mot något annat parti.
Men att liberala tjänstemän flyttar in i Rosenbad lär behöver inte betyda att samarbetet låses fast vad gäller valet 2022. I dragkampen mellan dem i partiet som kommer ihåg att partiets stora politiska framgångar som LSS och skolan - kommit i borgerlig regeringssamverkan - och att partiet gått som bäst när profilen varit mer ”höger” och dem som benhårt tror på Januariöverenskommelsens förtjänster har den förra fått ett övertag med den nya partiledaren.
