Etniskt röstfiske bäddar för splittring
I dag är det givet att valrörelsen förs på andra språk än enbart svenska. Radio Sweden anordnar valdebatter på arabiska och workshops på somaliska, persiska och kurdiska. Centerpartiet har delat ut foldrar på arabiska och somaliska. Vänsterpartiet har valmaterial på en rad språk, däribland nordkurdiska och centralkurdiska.
Nyligen visade det sig att en lokal S-företrädare, i Sävsjö i Jönköpings län, hade startat en Facebooksida för lokalavdelningen på arabiska där han spred lögner om Moderaterna och Sverigedemokraterna. Inlägget delades sedan vidare av andra lokalpolitiker.
Tilltaget verkar inte vara sanktionerat uppifrån. De politiker som har varit involverade i affären har tvingats lämna partiet. Affären är ytterligare ett exempel på de problem som kan uppstå när partierna försöker bedriva valrörelse på andra språk.
Det väcker onekligen en rädsla för att liknande metoder har använts på annat håll. Finns det fler fall där det har spridits falsk information till väljare som inte behärskar svenska? Till skillnad från svenskspråkiga väljare saknar de möjligheten att granska informationen.
Det är förvisso inget nytt att partierna försöker fiska röster bland olika etniska grupper. Men tendenserna har blivit tydliga i årets valrörelse. Det handlar inte enbart om att producera valmaterial på andra språk, utan även att ta fram politiska förslag vars främsta syfte verkar vara att tilltala vissa minoriteter.
Fenomenet är inte unikt för vare sig vänster- eller högerblocket. Det förekommer i alla partier, till och med inom Sverigedemokraterna.
Den här valrörelsen har SD trappat upp sina satsningar för att locka väljare med utländsk bakgrund. Partiet har försökt lyfta fram kandidater som inte är ”etniska svenskar”, för att använda tidigare statsminister Fredrik Reinfeldts (M) uttryck. Att man riktar sig till svenskar med bakgrund i andra länder märks även i valmanifestet, inte minst om man granskar partiets utrikespolitiska ambitioner.
Partiet vill bland annat att Nineve-slätten i Irak ska få mer autonomi och att den kurdiska regionen i Irak ska bli självständig. Det är uppenbart att det inte handlar om att presentera ett program med praktiskt genomförbar politik utan att sända signaler till vissa grupper.
Socialdemokraterna har länge bedrivit en Mellanösternpolitik med en tydlig slagsida. Det finns till och med en egen punkt som heter ”Israel och Palestina” på partiets hemsida. Där står det att S vill ”att ockupationen av Västbanken och Östra Jerusalem samt blockaden av Gaza upphör”. Detta ska sannolikt visa de arabiska väljare som har ett starkt engagemang i Palestinafrågan att Socialdemokraterna är ett parti för dem.
Väljarunderlaget består i allt större utsträckning av människor med bakgrund i andra länder. Därför är det förståeligt att partierna vill locka nya väljare, men etniskt röstfiske leder bara fel. Politik borde rimligtvis syfta till att samla och ena människor oavsett etnicitet.
Förslag som syftar till att gynna vissa etniska grupper riskerar att stärka de konflikter som folk bär med sig från sina hemländer. Politik riktad till etniska grupper uppmuntrar också väljare att se sig själva som svenska medborgare i sista hand. Det undergräver sammanhållningen. Det är motsatsen till vad Sverige behöver.
