• SKRIV UT
• DISKUTERA
• TIPSA
•       Textstorlek

Essän: Etnisk rensning "Mest hatar vi dem som är nästan lika"

Ledare 2012-01-14 | Uppdaterad 2012-01-15

Hans världsbild skakades om. Under hela sitt tidigare politiska liv hade han trott på människans inneboende godhet.
Ingvar Carlsson var påtagligt berörd och skakad när han berättade om sin nödvändiga omprövning. Jag intervjuade honom på ett offentligt möte i Orrefors för en tid sedan. Han berättade då om sitt arbete i den FN-kommission som utredde folkmordet i Rwanda. Mellan april och juli 1994 dödades 800 000 personer, de flesta tutsier, av den rivaliserande folkgruppen hutuer.
Ingvar Carlsson berättade hur familjemedlemmar hade dödat varandra. Präster hade huggit ihjäl sina församlingsmedlemmar. Mördarna hade ofta skurit av hälsenorna på sina offer när de inte hann döda alla på en gång. De hade återvänt senare på dagen för att fullborda sina illdåd.
Ingvar Carlsson reagerade som de flesta av oss. Hur kan människor som levat i fredlig samexistens plötsligt drabbas av mordiskt hat och utrota sina grannar med bestialiskt våld?
Just därför att vi mest av allt fruktar dem som är lika oss själva, skriver historikern Russell Jacoby i boken Bloodlust (Free Press 2011). Vi är rädda för de små skillnaderna, när det mesta förenar. Vi är rädda för de stora likheterna, när någon är annorlunda. Vår identitet provoceras. Därför utlöser reaktionen våra mest primitiva krafter, hävdar han.
Boken Bloodlust måste läsas med kritisk blick. Författaren har en tes och bekräftar den med snart sagt allt som talar för den.
Men om vi ser oss om i världen finns det mycket som kan förklaras av den blodtörst, som Jacoby beskriver. Krig mellan stater blir dessbättre allt mindre vanligt förekommande. Kambodja, Balkan, Rwanda, Irak, Sudan och andra länder har istället haft inbördeskrig med etnisk rensning som metod och mål. I denna besinningslösa slakt dödar man inte människor för vad de har gjort utan för vad de är, hävdar Jacoby.
Vi har, menar han, en djupt rotad rädsla för de små skillnaderna. Kan detta bero på vår identitet skakas om, när någon verkar vara som vi, men är något annat? Barn tycker inte om att höra, att de liknar någon av sina föräldrar på pricken. Vi vill vara unika. Tanken att träffa en dubbelgångare ger oss en känsla av obehag. I många afrikanska kulturer är tvillingar något skrämmande och olycksbådande.
Russell Jacoby spårar det engelska begreppet ”fratricide”, dödandet av närstående, till de första människorna. Adam och Eva fick två söner. Cain dräpte Abel utan att Bibeln förklarar varför. I den antika sagan dödade Romulus sin bror Remus och grundlade Rom.
I början av 1200-talet inledde påven Innocentius III ett korståg mot katarerna i södra Frankrike. De hade bildat en egen sekt inom katolska kyrkan. Påvens fältrop bekräftar Jacobys tes, att de soom står oss närmast kan upplevas som det största hotet. Katarerna var mer avskyvärda än de tidigare korstågens fiender. ”Anfall kätteriets anhängare mer beslutsamt än saracenerna –eftersom de är ännu ondare.”
I staden Béziers dödades 20.000 personer, hög som låg, ung som gammal, kvinnor som män. Till en början hade ”korsriddarna” undrat hur de skulle skilja katarer från rättrogna katoliker. Påvens sändebud löste problemet: ”Döda alla. Herren känner sina egna”. Så har det gått till i alla etniska rensningar sedan dess. Det urskiljningslösa dödandet skiljer inte på vän och fiende.
Jacoby driver en intressant tes med hjälp av sina historiska kunskaper och ganska mycket av Freuds teorier. Men han lyckas ändå inte riktigt förklara varför en långvarig fredlig samexistens plötsligt kan brytas och den civiliserade fernissan krackelerar.
Mellanstatliga konflikter har synliga geografiska, historiska eller geografiska orsaker. Folkmordet börjar i det blinda raseriet över att någon är ”nästan som vi, men inte riktigt lik”. Jacoby menar att Förintelsen ingår i detta mönster. Utrotningen av Europas judar var inte kulmen på en historisk antisemitism. Det uråldriga judehatet tog sig i uttryck genom raslagar och annan diskriminering. Judarna i 30-talets Tyskland var väl integrerade, så lika andra tyskar att de måste identifieras med den gula Davidsstjärnan.
Det finns en kuslig provokation i Jacobys tes. Så länge segregationen finns, utgör minoriteter inget hot. Det är när minoriteterna börjar integreras, som de främlingsfientliga krafterna känner sig hotade. ”Den andre” kommer för nära inpå livet.
Långt, långt innan folkmordet ens är en tanke måste alla som envist tror på fredlig samexistens vara vaksamma på den smygande retorik, som förstorar de små skillnaderna mellan olika människor.

• SKRIV UT
• DISKUTERA
• TIPSA
•       Textstorlek

• Vad är det här?
•  
•  
•  
•  
•  
•  
•  
• Translate:          

Disqus