En studie i rött
Inget parti har ett sådant intresse gällande den egna historien som Socialdemokraterna. Den som behärskar det förflutna behärskar framtiden, heter det som bekant. I den socialdemokratiska historieskrivningen tonas interna konflikter ner - partiledarskiften ses som tronskiften - och arbetarrörelsens institutioner, parti, LO och närstående folkrörelser, får en särställning i berättelsen om Sveriges demokratiska och ekonomiska utveckling. Ofta baserad på material från Arbetarrörelsens arkiv.
Att denna historieanda också finns lokalt manifesteras i boken Socialdemokraterna i Kalmar 1960-2010 utgiven med stöd av ABF.
(Däremot har Landstinget vars logga är tryckt på skriftens baksida inte bidragit till produktion eller tryckning av skiften. Eller medgivit användande av loggan. Landstinget har dock stött studiecirkeln bakom boken.)
Det är ett gediget arbete som utförts av ideella krafter med syfte att dokumentera historien. Här skildras kommunsammanslagningar och det berättas om hur Kalmar läns båda landsting återförenades.
Att länet i S-termer är ett ”fackföreningslän” märks också när en fråga som kollektivanslutningens upphörande av LO-medlemmar till Socialdemokraterna behandlas.
Och även om framställningen i första hand riktas till interna målgrupper är all historieskrivning en maktresurs. I en partiintern historieskrivning väntas helt enkelt inga stora avslöjanden eller berättelser om konflikter med annat än oppositionen.
I Roger Kaliffs förord talas om den aktuella perioden som kännetecknad av omfattande kommunal expansion. ”Den svenska modellen med starka kommuner, lokalt självstyre, har utvecklat välfärdskommunen Kalmar”. Så omtalas ofta välfärdsstatens utbyggnad i det socialdemokratiska berättelsen, men de krafter som möjliggjort den - företagande och ekonomisk tillväxt - ägnas mindre uppmärksamhet. Samtidigt ska det ideologiska anslaget i boken inte överdrivas. Symptomatiskt kanske för dagens S-märkta historieskrivning är att omslaget pryds av en bild på Ingvar Carlsson som tas emot av konstnären Gillis Magnusson. För inte så många år sedan hade bilden på den mer ideologiske Olof Palme varit självskriven till ett opus som detta. Nu är det Carlssons pragmatism och samarbetsinriktning som lyfts fram framför Palmes radikalism.
Författarna lyfter dock på förlåten till partiets inre kammare i Kalmar och berättar om långdragna tvister om makten över partiet mellan den breda partiorganisation - arbetarkommunen - och företrädarna i stadshuset. Den går som ”röd tråd” skriver författarna med ett stilistiskt grepp. Konflikter finns i alla partier mellan valda och medlemmar, men arbetarkommunen som också består av representanter från bland annat SSU och fackförbund ges ett informellt inflytande över de folkvalda vilket också går emot den socialdemokratiska självbilden av att vara ett folkrörelseparti.
Om orsakerna till det lokala ”rosornas krig” berättas det dock mindre om.
Under senare år i Kalmar har dock meningsskiljaktigheterna inom Kalmarpolitiken gått rakt igenom Socialdemokraterna - det har gällt valfrihet i hemtjänsten eller organisationen av personlig assistans - och fullmäktigegruppen har varit kluven i två delar.
Boken har ett starkt fokus på kommunpolitiken där maktinnehavet sedan länge varit obrutet. Men berättelsen om Socialdemokraterna i Kalmar kan skrivas på ett annat sätt. I de tre senaste riksdagsvalen har stödet hos väljarna i Kalmar försvagats betydlig vilket också nämns i boken. Kalmar röstar numera ungefär som Sverige i övrigt. Bilden av Kalmarpolitiken handlar ofta om Moderaternas rösttapp till Socialdemokraterna, men i det historiska perspektivet är det den stora händelsen att Socialdemokraternas stora tillbakagång i samband med valet av folkets främsta företrädare.
