• SKRIV UT
• DISKUTERA
• TIPSA
•       Textstorlek

En skadlig enighet

Ledare 2011-05-25 | Uppdaterad 2011-05-25

Foto: Hasse Holmberg / SCANPIX

Den röda stugan säger mer om svenskheten än vad vi tror.

Då när det plötsligt går upp för en att man inte delar de andras uppfattning. Då när det framstår som långt mer attraktivt att tycka "rätt", som de andra, än att försvara vad som är "rätt" för en själv.

Sverige är ett komplext land. För en invandrad person som tror på att ta seden dit man kommer är det inte alltid helt lätt att dechiffrera vad seden är. Vissa större drag greppar man snabbt. Till dessa hör rädslan för konflikter, rädslan för att ha en avvikande åsikt och därmed uppfattas som en avvikande person, samt rädslan för att utmana den statsbärande premissen om att jämlikhet i alla lägen är primärt.

Den som i media uttrycker sig i frågor som stämplats som politiskt inkorrekta uppfattas som modig. Det är ett besynnerligt påstående i ett land med en av världens mest rigida lagstiftning för yttrandefrihet, i ett land där påföljden för den som hyst en kontroversiell åsikt knappast är dödsstraff.

Ändå är det modigt att våga ha en egen åsikt. Det är modigt att våga utsätta sig för obehaget som är förknippat med att ifrågasättas eller kritiseras. Men varför är det så? Författaren och debattören Johan Hakelius lyfte vid ett Axesseminarium den svenska uppfattningen om att man inte kan stå för någonting om det innebär att man kan bli angripen.

Det är en problematisk hållning. Rädda människor är svaga. Den som saknar en värdebaserad kompass får svårt att navigera i en tillvaro som bygger på en förväntan om kontinuerliga ställningstaganden. Den som inte står för något särskilt står istället för allt i största allmänhet, den är någon som utan eftertanke följer auktoriteter, inte för att de förtjänar det utan för att det är så han tror att man gör.

Många är de som konstaterat att det inte är de "onda" i ett samhälle som tillfogar störst skada. Istället är det de "goda", de som låter det onda ske, som är svårast att förhålla sig till. Därför måste varje fritt samhälle, med självbevarelsedrift, eftersträva ett dynamiskt debattklimat som tillåter också de oliktänkande att komma till tals. Därför har vi som handskas dagligen med det skrivna ordet ett ansvar att inte trilla i den trivsamma konsensusfällan.

Av den globala undersökningen World Value Survey framgår en bild av ett extremistiskt Sverige. Svenskarna värderar självförverkligande och rationalism samtidigt. Enligt Hakelius uppfattas oenighet som ett tecken på misslyckande eftersom det ur ett rationalistiskt perspektiv bör finnas en faktabaserad ståndpunkt att luta sig mot.

Den moraliska integriteten sviktar i debatten med jämna mellanrum, särskilt rörande likabehandling och yttrandefrihet. I ett samhälle där alla tiger är rädslan stor för att vara den som först utropar att kejsaren är naken. Men vad händer med ett samhälle där olika åsikter inte får förhålla sig till varandra? Vad händer med den intellektuella och politiska utvecklingen?

I Sverige gillar vi olika, men bara så länge vi gillar rätt. Alla får vara med, men bara så länge de inte avviker från kollektivets normer. Fredrik Lindström sammanfattar det väl när han påtalar att den svenska debatten egentligen inte syftar till att debattera. "Istället handlar det om människors behov att trygghet och gemenskap. När en Åke Green eller en Sverigedemokrat dyker upp kan 95 procent av den svenska befolkningen checka in i en underbar gemenskap där det finns en idiotsäker åsikt att uttrycka vilket inte innebär någon risk för dig som person." Välkommen i gänget, X!

Alice Teodorescu

• SKRIV UT
• DISKUTERA
• TIPSA
•       Textstorlek

• Vad är det här?
•  
•  
•  
•  
•  
•  
•  
• Translate:          

Disqus