En olämplig symbol för Kalmar

Det svenska samhället har uppenbara fortsatta problem att förhålla sig till slöjan, eller huvudduken hijab.

Moderaterna gick häromveckan ut med ett förslag om att ett förbud mot slöjan i skolan ska utredas, dock med det märkliga förbehållet att partiet inte tagit ställning i sakfrågan. Istället för att handla om slöjan som en kulturell symbol och som i olika grad kan kopplas till både identitet och förtryck spårade förslaget inledningsvis ur. Det tolkades som att också andra religiösa symboler i skolan, som ett kors kring elevens hals, eller ett bibelord på den gymnasiefasaden skulle förbjudas. Efter hård kritik gjorde partiet en kovändning och deklarerade att det ”bara” var slöjans förekomst som borde utredas.

Slöjan reser många frågetecken. I andra sammanhang är begrepp som könsmaktsordning, manlig strukturell överordning och maktanalys centrala verktyg för att analysera och förstå. När det gäller slöjan stannar diskussionen emellertid alltför ofta vid den religiösa dimensionen och inte vid den mer centrala sakfrågan; var går gränsen mellan frivillighet och kulturella markörer å ena sidan och tvång och underordning å andra sidan. Det kan ju rimligen inte vara så att stora grupper av nya svenskar är exkluderade från jämställdhetsvärden.

När debatten får en religiös inriktning tenderar det att bli obehagligt eftersom slöjförbudet blir en täckmantel för att begränsa islam.

Den linjen polariserar, inte minst i en tid när regeringen vill begränsa konfessionella fristående skolors möjligheter att expandera. Återkommande kritik mot samfundens vigselrätt är ett annat exempel på utfulningen av religionens plats i offentligheten.

Radikaliseringen inom många svenska islamiska församlingar måste mötas med dialog. Förbud och begränsningar tenderar också att krympa också kristendomens ställning. Och slöjan diskuteras mer i termer av syftet att kontrollera kvinnors kroppar än i meningar som vänder sig mot en av de tre abrahamitiska religionerna.

Moderaterna är nu inte den enda aktören som vandrat under en om uttrycket tillåts okunnighetens slöja i frågan. Kalmar kommun är en annan.

En marknadsföringskampanj för att locka framtida chefer till kommunen illustreras bland annat med en kvinna i hijab. Slöjan ses således som en idealsymbol, som något att framhålla i en modern förvaltning. Istället för att hålla sig strikt neutral till symbolen bejakas den.

Vänsterpartiets kommunalråd, Liselotte Ross, berättar också i Östra Småland att bilden är medvetet vald.

Den normkritik som det feministiska Vänsterpartiet annars understryker med frenesi är plötsligt borta som solen i Borås.

Det identitetspolitiska anslaget splittrar. Hur ser nyanlända som lämnat förtrycket i Iran på att kommunen framhåller slöjan som en symbol för dynamiskt ledarskap och mångfald? På vilket sätt illustrerar den kvalificerat kvinnligt ledarskap? Ska den utrikesfödda stereotypiseras som bärande huvudduk? Det framstår som helt oviktiga frågor under framtagandet av rekryteringsplanen. Kalmar kommun tar i vart fall inte barnens parti när den sätter huvudduken på ideala företrädare för den kommunala administrationen. Det är i den kontexten inte märkligt att förbudsröster om slöjan reses.