En koalition för reformstopp
Strax före valet beskrev de fyra företrädarna för allianspartierna de politiska alternativen i landstinget som skillnaderna mellan två äktenskap. Ett där parterna trivs i hop och ett annat där parterna drömmer sig bort från varandra och lever separata liv.
Nu efter valet har den goda relationen mellanallianspartierna upphört, parterna är ännu inte skilda, men har inlett en separationsprocess där en part – Centerpartiet – överväger att gå in i någon slags samborelation med Socialdemokraterna.
Utgången av valet i landstinget är extra paradoxal eftersom alliansen fick över 1000 fler röster än Socialdemokraterna och Vänsterpartiet tillsammans, men samtidigt på grund av valkretsindelningen ett mandat mindre.
Allianspartierna har kompletterat varandra. Moderaterna talar om driftsformer. Centern om hela länet. Kristdemokraterna har trovärdigheten i välfärdsfrågor och Liberalerna har ett antisystemperspektiv. Det gav utdelning.
Landstingsvalets stora förlorare – Socialdemokraterna - skulle emellertid via ännu en lokal bondeuppgörelse därmed kunna sitta kvar vid makten.
Nu motiveras förhandlingarna från Centerns Christer Jonsson med att Sverigedemokraterna ska hållas utanför allt politiskt inflytande. I Kalmar kommun och på Öland ryms dock S+C samarbetet mer under det traditionella begreppet kohandel. Det håller på att institutionaliseras och det har hittills som i Kalmar konsoliderat det Socialdemokratiska maktinnehavet. I Mörbylånga ger det Socialdemokraterna möjlighet att leda en borgerlig kommun.
En ”bondeuppgörelsekoalition” med liberalt stöd skulle visserligen innebära att landstingspolitiken drar ett rejält och välkommet kliv bort från vänster. Miljöpartiet röstades i valet bort från fullmäktige och Vänsterpartiet skulle marginaliseras helt. Politikens centralpunkt hamnar strax till höger om mitten.
Men koalitioner som inte bygger på gemensamma idéer blir vanligen passivt förvaltande. Landstinget i Kalmar län har under flera mandatperioder präglats av ganska tuffa konflikter mellan vänster-och höger i synen på alternativ och driftsformer där Centern tydligt stått upp för pluralism, valfrihet och patientautonomi. Det gör inte en eventuell majoritetskoalitions förutsättningar enklare. Man riskerar en svekdebatt om traditionella Centermål inte nås. Socialdemokraternas starka ställning i ett eventuellt majoritetsstyre understryks också av att partiet är dubbelt så stort som Centerpartiet och Liberalerna tillsammans.
Säkerligen kan Socialdemokrater och Centerpartister enas i ”helalänsperspektivet” utifrån partiernas olika politiska geografier i länet. Men med den kommande regionbildningen stärks också politiska skiljelinjer. Den nybildade regionen får efter årsskiftet även utvecklings-och tillväxtfrågor på dagordningen där borgerliga perspektiv brukar skilja sig från S-märkta. Risken är att landstinget drabbas av ett förnyelsestopp.
Centern har bundit upp sig hårt med löftet om att inte ”styra med stöd av SD”. Att säga nej till förhandlingar med SD som i landstingspolitiken varit en helt perifer aktör är en sak, men Centern säger också nej till att i minoritetsställning driva igenom sin egen allianspolitik med stöd från Sverigedemokraterna,även utan förhandlingar. Det är ett högt maktspel som lär sluta med mindre allianspolitik, men kanske också med ett för Centern sämre utfall.
Resonemangsäktenskap är sällan så roliga, föratt anknyta till alliansledarnas egna terminologi före valet.
