En Kalmarunion för vår tid

Ledare Artikeln publicerades
Foto:Mats Holmertz

Det nordiska samarbetet blir allt viktigare när Storbritannien är på väg ut ur EU.

”Visst har jag anpassat budskapet något efter publiken. Men jag tycker att det är dags för en ny Kalmarunion. Att de nordiska länderna stärker sitt samarbete inom EU”. Orden var den moderate Europaparlamentarikern Gunnar Hökmarks och platsen var Kalmar, tiden var i måndags och auditoriet bestod av Stiftelsen Barometerns ledamöter. (Stiftelsen Barometern är hälftenägare till Gota Media som bland annat ger ut denna tidning.)

Budskapet gick föga förvånande hem. Det borde det göra också på andra platser än den där unionen mellan de nordiska konungarikena Sverige, Danmark och Norge ingick år 1397. Storbritannien har länge varit en viktig partner inom EU för Danmark, Finland och Sverige. När det gäller att värna frihandel har Storbritannien och Sverige gått hand i hand. Men det har också funnits en samsyn i synen på unionens framtid med en gemensam skeptisk inställning till att ge EU-organ ökade befogenheter. Utan Storbritannien behöver ett land som Sverige nya vänner inom en union som också präglas av en tydligare motsättning mellan väst och öst. Och av osäkerhet; för terror, för Ryssland och för populism. ”Det är allvar nu”, som Gunnar Hökmark uttryckte det.

Under flera år efter EU-inträdet ansågs det nordiska samarbetet vara på väg att spela ut sin roll. Allt fokus lades på Bryssel. Kvar fanns det Nordiska rådets sessioner och den nordiska samordningen inom FN.

Här har det också funnits en svensk politisk dimension. Svenska socialdemokratiska regeringar såg länge Norden som ett alternativ till europasamarbetet. När normalbilden var att socialdemokratiska partier dominerade politiken i Oslo, Köpenhamn och i viss mån Helsingfors fanns också en stark drivkraft för svenska socialdemokrater att prioritera det nordiska samarbetet.

Genom det nordiska ministerrådet och det parlamentariska samarbetet kunde opinion skapas för förslag som sedan kunde drivas igenom på hemmaplan. Nordiska rådet blev en del i det socialdemokratiska nordiska projektet. Det är ingen slump att svenska socialdemokrater lyckats att monopolisera och varumärkesskydda begreppet den nordiska modellen.

Därför var också från borgerligt håll intresset länge lägre för nordenfrågorna som fick allt lägre intern status - utom hos några mittenpolitiker som märkligt nog samlades i en ohelig partigrupp bestående av liberaler, centerpartister, miljöpartister och kristdemokrater. Den konservativa delen av borgerligheten missade här att understryka de nordiska ländernas gemensamma historia och tradition som utgångspunkt för ett stärkt samarbete.

Nu ser vi ett uppvaknande intresse för Norden. Hökmarks linjetal vittnar om ett bredare borgerligt engagemang för Norden inom ramen för EU. Samarbetet har också fått en betydligt djupare säkerhetspolitisk dimension på grund av den ökade anspänningen i Östersjöområdet. Frihandelsfrågor är ett annat område som väcker engagemang. Det svenska engagemanget i Nordiska rådet kommer numera i högre grad från höger, än från vänster.