Ledare 2010-03-17 | Uppdaterad 2010-03-19
Nu senast såg vi attityden när det gäller konfessionella friskolor. Till och med i kristdemokraterna är opinionen för religiösa friskolor så svag som 55 procent, medan 31 procent inom det partiet anser att de ska förbjudas. Inom moderaterna är balansen 48 procent för, 43 mot, i borgerligheten totalt 45 procent för och 44 emot. Vi behöver inte gå in på hur det är i vänsterblocket. Detta om vi får tro en undersökning beställd av Dagens Nyheter.
De extrema ståndpunkterna möter vi i insändare, där religion jämställs med tortyr, häxbål, förtryck och folkförförelse. På ytan kan det finnas referenser till islam, läser man noggrant gäller beskyllningarna även kristendomen. Detta ytterlighetstyckande är ofta illa formulerat men är egentligen bara vulgärvarianten av mer etablerade åsikter. För ungefär ett år sedan skrev exempelvis statsministern en debattartikel där han menade att Sverige för hundra år sedan var vidskepligt eftersom kyrkans inflytande då var större.
I skoldebatten menar kritikerna oftast att religiösa friskolor utestänger barnen från en bredare gemenskap. Det vill säga, de kommer att få fel referensramar för att klara sig i ett huvudsakligen ickereligiöst Sverige. Underförstått är att majoriteten i fall som dessa har rätt att slå fast för en minoritet vad som är rätt och fel. Ja, så uttrycks det inte. Man talar om referensramar och social normbildning. Men i klartext är det vad som menas.
Går vi tillbaka finner vi lite överraskande att det i första hand kristen tro nu hamnar i är samma läge som den var i de första seklerna. Den har blivit en minoritetsuppfattning, som av många lite vagt anses som undergrävande och farlig, eftersom den försvagar lojaliteten mot fastlaga samhällsnormer. Dessa ses som neutrala och frihetsgivande, det en tro erbjuder som bindande och begränsande.
Egentligen är det inte underligt att vi har denna debatt i vårt land. Värdemätningar visar hur de nordiska länderna i dag tillsammans med Baltikum är bland världens mest sekulariserade. Inte så att ateismen i ett slags postsovjetisk tappning har brett ut sig, men svaga kunskaper om trosriktningar över huvud taget har ofta reducerat religionen till en vag och ofokuserad känsla av andlighet, som värjer sig mot de krav på tankereda som etablerade trosriktningar ställer.
Det går naturligtvis att betrakta kristendomens roll från ett helt annat perspektiv som betonar dess betydelse för framväxten av demokratin, solidariteten mellan människor, folkrörelser och medborgarskapstanken över huvud taget. Den hållningen är en viktig stämma i det offentliga samtalet kanske i första hand inte för att övertyga, utan för att säkra den zon av tolerans som religionsutövande behöver.
Och inte minst är perspektiven viktiga i ett mer mångkulturellt och mångreligiöst Sverige. För det är i ett samhälle som visar misstro mot all tro som extremismen på andra kanten växer till, alltså extremislam.
Tänker på Reinfeldts åsikt om vad vidskapelighet är. Uppenbarligen kopplar han den till kristen tro.
För mig är det ju tvärtom. Om ateism eller religiös likgiltighet tar över i samhället har det blivit så därför att det finns en vidskeplig tro på ett liv utan Gud.
Min tanke är att vi undviker detta begrepp för att inte smutskasta den andre.
Såväl Per Dahl som Krister tar till det eleganta men diaboliska greppet att förändra innebörden i ordens betydelse och semantiken.
Om tanken på ett liv utan en gud är "vidskepelse" då är man ganska långt från hur de normalanvändaren av svenska uppfattar orden.
Om "etablerade trosriktningar" (vad det nu kan tänkas betyda) "ställer krav på tankereda" i en antydd relief till att en vetenskaplig kunskapssyn inte gör det så tror jag inte vi definierar orden på riktigt samma sätt.
Om vidare religionskritik är "extrema ståndpunkter" så blir det väldigt svårt att diskutera frågan på ett sansat sätt.
Min bild är att religiösa människor av den tänkande sorten gärna flyr in i så underliga tankebanor att själva språket förvrängs. Antingen är jag helt enkelt korkad eller så är språket mer mångtydigt än jag föreställt mig.
Att Krister vill undvika begreppet vidskepelse är fullständigt logiskt. Det blir så lätt att plocka fram det välkända spaghettimonstret då och det är ett alldeles för endimensionellt sätt att diskutera.
Att manifestationen av religion med religiösa tempel, riter och sedolärande berättelser ur uråldriga, fragmentariska och förvirrade skrifter inte kan leda en religiös person med minsta krav på moralfilosofisk stringens genom livet har jag all förståelse för. Men det borde ju ändå finnas något annat än metavärden och metaforer av metaforer att hänga upp en världsbild på. Jag höll på att skriva logiskt resonemang i stället för världsbild men så insåg jag att det skulle kräva ytterligare ett semantiskt krumsprång för att kunna fungera i båda våra respektive idévärldar.
Den retoriska fråga som jag ställer mig (och som naturligtvis inte kommer att besvaras) är vilken funktion den typ av religion som Per Dahl möjligen (det går nämligen lätt att fly frågeställningen) förespråkar skulle kunna tänkas ha?
Min erfarenhet är att intellektuella kristna, säkert även dito muslimer (jag har inte haft den stora glädjen) i denna slags diskussion rätt snart brukar kasta bort ursprungsfrågan och därmed det mesta av det existentiella och ersätta den med något mer vetenskapligt gångbart (men i alla fall med utrymme för en personlig skapare med oklar roll). Vidare brukar man förklara bibelns tillkortakommanden som moralisk handledning med att den är skriven för en annan tid, vilket åtminstone tyder på stor humor alternativt väldigt låga krav på en skapare.
De moraliska problemen med kyrkans historiska och pågående illdåd har man sällan ens en teori om. Per Dahl anser att redan diskussionen tyder på extremism, vilket förstås är ett utmärkt försvar som sätter kritikern på de anklagades bänk, helt konsistent med min tankebana.
I en sådan idévärld har jag som sagt svårt att förstå religionens funktion. Tyvärr är det också rätt trist att föra en uppfriskande debatt med blanka vapen eftersom vi inte använder samma regelbok. Jag antar att det fungerar likadant från, så att säga, andra hållet.
Nu upprörs jag inte så mycket av det, motsatsen skulle ju i min värld nästan vara ett gudsbevis alternativt att jag verkligen är korkad!
Upprörd blir jag däremot, och här anklagar jag absolut inte vare sig Per Dahl eller Krister, över religiösa människor som anser eller antyder att de redan genom att kalla sig religiösa anser sig vara mer moraliskt högtstående än oss som genom filosofisk logik kommit fram till att världen, människan, mänskligheten, universum faktiskt kan existera utan några gudar och att religionen inte bara saknar svar på rättmätiga frågor utan helt enkelt är irrelevant ur ett filosofiskt perspektiv.
Har du hört någonting som vi borde skriva om? Tipsa mig direkt.
Daniel Bogefors
daniel.bogefors@barometern.se
Telefon: 0480-592 44









LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
SE ALLA JOBB (51 ST.)
ANNONSERA