En fransk rysare

Ledare Artikeln publicerades

Europas kanske mest stabila politiska blocksystem är rubbat. Det franska socialistpartiet är den största förloraren i presidentvalet.

För första gången står inte det franska presidentvalets andra omgång mellan någon företrädare för de två bärande partierna i fransk politik; socialistpartiet och högerpartiet. När rösterna räknades i går kväll visade det sig att mittenkandidaten Emmanuel Macron och den Nationella frontens ledare Marine Le Pen går vidare till den andra valomgången.

Macrons framgångar är en reaktion på den våg av nationell populism som breder ut sig i Västvärlden. Han står för öppenhet, pragmatism och EU. Det är rädslan för auktoritära rörelser, mer än instämmandet i hans politik som öppnat vägen för den tidigare ministern i Hollandes socialistiska regering.

Macron har här uppfattats som ett nytt svar, medan det oreformerade socialistparti han lämnat saknat trovärdighet såväl när det gäller ekonomi som identitet. Macron har bakgrund i en socialistisk regering, men hans ekonomiska politik är präglad av tydliga liberala värderingar.

    Många talar om en ny mitt i Europas politik. Då bör man påminnas om att Högerns Fillon i normalfallet skulle ha vunnit valet och ett tag såg det ut som om han var på väg mot en jordskredsseger. Hans egen girighet fällde emellertid honom och ledde till ett historiskt nederlag för fransk höger.

    Valet i Frankrike har med rätta framställts som ett ödesval. Den ultranationalism som Le Pen företräder med historiska anor till delar av Frankrikes mindre ljusa historia har aldrig varit i närheten av ett dylikt inflytande i Västeuropa. Partiet har inte sin historiska bas i populism, utan i alternativ fransk nationalistisk samhällsordning.

    Mot slutet av valrörelsen tycks också Le Pens stöd har försvagats. Den som trott att populismen i Europa ständigt skulle växa i styrka fick fel. Det sägs också vara matematiskt omöjligt för Le Pen att vinna en andra omgång.

    Fruktan gäller snarare framtiden. Le Pen har lyckats att attrahera helt olika väljargrupper . Industriarbetarna i rostbältet i norr nås med en vänsterretorik riktad mot fria marknader och globalism. Rädslan för terror och islam har fått unga att rösta på fronten. Och i söder finns de traditionella kärnområdena..

    Den franske presidenten styr bland annat över republikens säkerhets- och försvarspolitik. Men Frankrike är en semi-presidentiell stat. Makten är delad mellan president och premiärministern.

    Det betyder att en EU, Natokritisk och Moskvavänlig Le Pen i Élyséepalatset - något som ändå ter sig mindre sannolikt - skulle ha en stor majoritet mot sig i parlamentet. Macron har dock lättare att få igenom sin ekonomiska reformpolitik - under förutsättning att anti-kapitalistiska partier inte går starkt framåt i parlamentsvalet.

    Om de etablerade partierna är i kris - vilket öppnar för populismen - består det demokratiska institutionella ramverket med maktdelning, parlamentarism och kontroll.

    Och om fransmännen i första omgången röstar med hjärtat, brukar de rösta med hjärnan i den andra omgången.