• SKRIV UT
• KOMMENTERA
• TIPSA
•       Textstorlek

Ordet är mitt, torsdag; Per Dahl är politisk chefredaktör

En framtid bortom däggdjursflockens lag

Ledare 2010-03-10 | Uppdaterad 2010-04-07

Nog vet vi alla att vi blir allt mer stelnat getinglika ju mer stressade vi blir.

Flocklevande däggdjur har också sina mönster – ett av dessa är hierarkin. Någon måste vara överst, andra kämpar om att komma dit. Vi möter alfahannar och alfahonor bland babianer, lejon, elefanter, vargar och schimpanser. De som kan sådant urskiljer snabbt vem som är vem i hästhagen. Och den här mannen som talar med hundar i TV gör egentligen en enda sak – stärker hussar och mattar i deras flockledarroller.

När jag bläddrar igenom måndagens tidningar möter jag babianmönstret om och om igen i reportagen om kvinnodagen. Hur många kvinnor är styrelseledamöter i större företag? Hur många är VD:ar, hur många har topplöner, hur många står staty?

Jag frestas att fråga. När kommer tio-i-topp-reportaget om hur väl kvinnor slaviskt måste följa däggdjursflockens nedärvda regel om ständig tävlan mot toppen?

För den kan vi tydligen aldrig ifrågasätta, utan tar den för given.

Är det finare att sitta i ett styrelserum eller bakom ett VD-bord än att göra det man själv tror på? Jag undrar. För det verkligt nydanande, det som för mänskligheten framåt, är ju inte den status flockledarskapet ger, utan kreativiteten att finna nya lösningar, ny kunskap, nya sätt att samvara med andra, och därigenom själv bli en mer gedigen människa.

Shakespeares viktiga insats var inte att sitta i en bolagsstyrelse. Einsteins betydelse låg inte i att var effektiv i att söka professurer. Marie Curie sysslade med viktigare ting än att skriva bidragsansökningar, och Florence Nightingale var visserligen en effektiv lobbyist, men det var som fackman hon gjorde en insats. De fann utlopp för sina förmågor på andra plan än i den sociala dragkampen. Däggdjursflockens lag kommer nog alltid att finnas där, men vi behöver inte vara dess slavar helt ut.

Om det nu ska vara idel inslag i media om framgångsrika kvinnor på en kvinnodag, varför då inte porträttera dem som skapar – likt Karin Fransson eller Ulrica Hydman Vallin – eller dem som själva anser sig leva goda liv utan den sociala dragkampen – som den som valt att vara centrum i en stor familj eller släkt?

Och varför inte intervjua de män som bryter sig ut ur samma sociala dragkamp för att skapa något? Konstnären, trädgårdsodlaren, fritidsgårdsföreståndaren, lantbrukaren? För däggdjursflockens lag drabbar lika mycket män som kvinnor.

Ibland frågar jag mig varför jag sympatiserar så mycket med marknadsekonomin. Ett skäl tror jag faktiskt är att den bygger på mer humana principer än över- och underordnande, på frivilligt samarbete i stället för på hierarkier. I marknaden finns större möjligheter att söka sin egen väg, samarbeta med dem man finner givande och låta var och en få sin del av det mervärde som skapas, utan ständiga konflikter om vem som ska föra befälet. Den vinner framgång som skapar nytta för andra, som möter efterfrågan och behov.

Marknaden erbjuder kort sagt en väg att samverka med andra bortom maktrelationerna, en dörr ut från däggdjursflockens lag. Det är därför den är en sådan framgångssaga för mänskligheten.

Per Dahl

Per Dahl, politisk chefredaktör
per.dahl@barometern.se
Telefon: 0480-592 11

• SKRIV UT
• KOMMENTERA
• TIPSA
•       Textstorlek

• Vad är det här?
•  
•  
•  
•  
•  
•  
•  
• Translate: