• SKRIV UT
• DISKUTERA
• TIPSA
•       Textstorlek

En dag för mänskliga rättigheter är en dag för kvinnors rättigheter

Ledare 2011-03-05 | Uppdaterad 2011-03-05

Dagen instiftades år 1910 av den socialistiska organisationen Andra internationalen. År 1977 antog FN en resolution som rekommenderade ett allmänt firande av en internationell kvinnodag. Syftet var att uppmärksamma ojämställdhet och kvinnors situation i världen.

Inför kvinnodagen brukar tidningarnas debattsidor översvämmas av argsinta artiklar som år efter år förklarar att utvecklingen går för långsamt, att glastaket är alldeles för tjockt. Ytterst sällan är det någon som konstaterar hur ofantligt lyckligt lottade västvärldens kvinnor är. Och hur remarkabelt snabbt det faktiskt gått – sett ur ett historiskt perspektiv har 1900-talet bjudit på fler fördelaktiga jämställdhetsrelaterade förändringarna än alla föregående sekel. Tillsammans.

Ja, västvärldens kvinnor har det bra. Och det tar dem för givet. De glömmer hur den fattiga världens kvinnor fortfarande dör i barnsäng. Att den fattiga världens kvinnor saknar den rättsstat som skulle kunna skydda dem från religiöst förtryck och orättvisa civilrättsliga regler avseende äktenskap, skilsmässa och arv. Västvärldens kvinnor glömmer att det finns länder i världen där rättsreglerna stipulerar att en kvinnas vittnesbörd är till hälften värt en mans, att flickor och kvinnor förvägras utbildning och möjlighet till självförsörjning.

Men istället för att lägga krutet på dessa frågor rasar indignerade karriärkvinnor i väst över att det sitter för få individer med bröst i näringslivets börsbolagsstyrelser. I Sverige, och oroande nog också allt mer inom EU, höjs högljudda röster för kvotering och generell symbolpolitik. Därmed förminskas, förvanskas och förlöjligas allt det kvinnokampen kunde ha stått för. Det är stötande.

Kvinnodagen, som en gång i tiden var ett uttryck för en legitim kamp för kvinnors lika rättigheter, har förvandlats till ett välregisserat och förutsägbart spektakel fyllt av symbolik. När det begav sig, i början av förra seklet, var kvinnofrågan knuten till den allmänna medborgarrättsrörelsen. Då handlade det om att befria en stor del av befolkningen, inte bara kvinnor utan också ofria män, från ett historiskt förtryck. Då hade rörelsen handlat om lika rättigheter, möjligheter att välja själv och om demokrati. Inte som i dag om rätten att i efterhand från politiskt håll få revidera utfallet, och därmed strukturerna, som per automatik uppstår när människor av bägge kön får välja fritt.

Den feministiska tankerörelsen har delar av sitt ursprung i den franska revolutionens idéer om alla människors lika rättigheter. Rörelsen har sedan dess genomgått tre olika faser som brukar kallas för vågor. Den första vågen handlade om kampen för lika rättigheter och rösträtt och drevs av liberaler som exempelvis filosofen John Stuart Mill. Han menade att det kvinnor utsattes för var närmast att betraktas som rasism, något han skrev om i liberalfeminismens viktigaste verk, Förtrycket av kvinnorna.

Den andra vågen karakteriseras av uppvärderandet av kvinnan. År 1949 kom Simone de Beauvoir ut med referensverket Det andra könet. Titeln syftade på det synsätt som enligt Beauvoir gjorde mannen till norm och kvinnan till negation, det vill säga att kvinnan definierades i förhållande till mannen, inte i förhållande till sig själv. Under sent 60-tal och tidigt 70-tal talades det mindre om feminism och mer om kvinnlig frigörelse. Frågor om p-piller, sexualitet och abort dominerade agendan.

Den tredje vågen har allt mer kommit att definieras av nedvärderandet av motparten och utsuddandet av könsgränserna. Denna våg har inte slagit igenom på motsvarande breda vis som de två första. Därför har inte politiken påverkats på samma avgörande sätt som tidigare.

Men frågan är om vi alls behöver fira en särskild kvinnodag i Sverige år 2011? Enligt min mening är det dags att skrota kvinnodagen i nuvarande form och istället ersätta den med 365 dagars kamp för mänskliga rättigheter mer generellt.

Feminismen har tagit skada av de senaste decenniernas socialism och av rabiat och kompromisslös retorik. För några år sedan kallade alla sig för feminister eftersom etiketten per automatik skänkte trovärdighet och legitimitet - åt allt.

Men något håller på att hända. I detta vägskäl kan borgerligheten, styrd av liberala ideal, ännu en gång göra skillnad. Dels genom att bli bättre på att synliggöra de reella effekterna av nuvarande politik, dels genom att sluta kopiera vänsterns agenda, men framför allt genom att låta kvinnor ta större ansvar för de egna besluten. Högern behöver helt enkelt återskapa sitt alternativ till den politik som vänstern fört, och som samma vänster uppfattar som otillräcklig. Så var finns de borgerliga visionerna, analyserna? Det är dags att ställa nya frågor – för att få nya svar.

En borgerlig jämställdhetspolitik måste handla om mer meritokrati och mindre om politisk ingenjörskonst. Mer om lika möjligheter och mindre om lika utfall. Gruppen kvinnor är inte homogen, därför kan inte de politiska åtgärderna målgruppsanpassas därefter. Fokus måste istället läggas på mer pluralism, valfrihet och individuella lösningar.

Men kvinnor måste också uppmuntras att välja "smart". Sverige har i dag en av världens mest könssegregerade arbetsmarknader, det är faktiskt lika illa som i vissa delar av Mellanöstern och Nordafrika. I Sverige jobbar kvinnor oftare som förskolelärare än som universitetsprofessorer, betydligt oftare inom offentlig sektor än inom privat. Att kvinnor alls ges möjlighet att arbeta är ur ett jämställdhetsperspektiv det primära. Men man ska inte underskatta vikten av att konsekvensen av uppdelningen är att färre kvinnor gör karriär. Att kvinnor tjänar mindre än män generellt kan därmed delvis förklaras av att kvinnor och män söker sig till olika branscher och sektorer.

För många kvinnor skulle livet drastiskt förändras om de vågade starta egna företag. Det skulle ge dem mer makt över den egna situationen, på sikt möjlighet att bygga egna förmögenheter samtidigt som deras ledaregenskaper skulle utvecklas. Att låta kvinnor starta företag inom välfärdssektorn, som vänstern ständigt motsätter sig, skulle på ett mycket tydligt vis ändra spelreglerna på arbetsmarknaden. För varför ska inte kvinnor få starta företag inom de branscher de i stor utsträckning dominerar? Det är ju vad männen gjort i alla tider!

Låt den 8 mars bli dagen då vi slutar se kvinnor som offer i behov av särlösningar och istället betraktar dem som aktörer, lika kapabla som män att fatta sina egna beslut. Det är jämlikhet i praktiken.

Alice Teodorescu

• SKRIV UT
• DISKUTERA
• TIPSA
•       Textstorlek

• Vad är det här?
•  
•  
•  
•  
•  
•  
•  
• Translate:          

Disqus