En budget för ökade spänningar i EU

Ledare Artikeln publicerades

Sverige får betala mer när Storbritannien lämnar unionen.

EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker presenterar ett svårsmält budgetförslag.
Foto: Didier BAUWERAERTS
EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker presenterar ett svårsmält budgetförslag.

Utvecklingen inom EU må intressera endast en liten minoritet, men att helt bortse från den har också ett pris: de svenska partiernas ekonomiska politik riskerar att bli helt inaktuell eftersom inget parti har förberett sig för den utgiftshöjning som kan bli följden av EU:s nya långtidsbudget. I och med Brexit har det uppstått ett stort hål i EU:s finansiering och anpassningen kan bara ske genom nya intäkter eller genom besparingar. Det förslag som EU-kommissionen presenterade under gårdagen kommer att bli svårt för Sverige att ställa upp på.

För även om kommissionen talar om att möta den dubbla utmaningen efter Brexit med både nedskärningar och satsningar, är tyngdpunkten på de senare. EU ska satsa mer på forskning, migration, gränskontroll och försvar och samtidigt endast minska budgeten för regionalstöd och jordbruksstöd med fem procent. Budgeten 2021-2027 kommer att motsvara 1,11 procent av medlemsländernas BNI, att jämföra med 0,98 procent under 2014-2020. Och Sverige, som redan är en av de största nettobetalarna, kommer enligt förslaget att få betala ännu mer - bland annat försvinner olika rabatter, som för Sveriges del uppgick till drygt sex miljarder kronor under 2017.

Budgeten förändrar dock EU på åtminstone två ytterligare sätt. Det ena är att unionen enligt kommissionen inte ska behöva vara hänvisad enbart till medlemsländernas avgifter utan också ska få egna medel - intäkter från utsläppshandeln, bolagsskatt och en avgift på plastavfall som inte återvinns. Det andra är att EU-stöd ska kopplas till rättsstatsprinciper.

Det är i den senare delen som budgeten faktiskt kan beskrivas som ett framsteg. Förslaget kommer tveklöst att beskrivas som ett överstatligt ingripande i medlemsstaternas inre politiska liv - det är Polen och Ungern som kommer i fråga - men har en i grunden självklar motivering. Rättsstaten är ett skydd mot korruption och maktmissbruk. Om rättsstaten sätts ur spel finns inte längre några garantier för att EU-medel inte används för att berika enskilda individer snarare än att komma samhällen och regioner till glädje. En sådan utveckling är oacceptabel och försvagar tilltron till EU inte minst i nettobetalarländer.

Att EU ska ha mer egna medel, motsvarande tolv procent av unionens budget, är dock en signifikant förskjutning bort från den mellanstatliga samarbetsmodell som medborgarna att döma av valresultat förordar. Den stora majoriteten skulle sannolikt vara nöjd med en union som överlever och förmår leva upp till grundläggande åtaganden.

Kommissionen framhärdar dock i att ett ”nytt och ambitiöst EU” är vad som efterfrågas. Här är EU-samarbetets riskabla paradox: ”I sin rädsla för att unionen ska falla samman och i sin önskan att gardera sig mot en sådan utveckling kommer många europeiska ledare och regeringar att vidta åtgärder som gör det europeiska projektets sammanbrott oundvikligt”, skriver den bulgariske statsvetaren Ivan Krastev. I synnerhet EU-vänner borde därför se med oro på förslaget till budget.