En borgerlig ödesfråga

Ledare Artikeln publicerades

Befolkningsökningen i Sverige de senaste tio åren består till drygt 90 procent av personer med utländsk bakgrund (utrikesfödda eller födda i Sverige av två utrikesfödda föräldrar).

Befolkningsökningen i Sverige de senaste tio åren består till drygt 90 procent av personer med utländsk bakgrund (utrikesfödda eller födda i Sverige av två utrikesfödda föräldrar). Personer med svensk bakgrund har blivit cirka 61 000 fler, och personer med utländsk bakgrund har blivit cirka 608 000 fler. Mer än var femte person i Sverige har i dag utländsk bakgrund. Allt talar för att gruppen fortsätter att växa.
Därför är det intressant att studera skillnaderna mellan hur personer med svensk respektive utländsk bakgrund röstar. Personer med utländsk bakgrund röstar mycket mer vänster än personer med svensk bakgrund. I synnerhet gäller detta personer med utomeuropeisk bakgrund.
När Sören Holmberg och Henrik Oscarsson 2004 skrev boken ”Väljare, svenskt väljarbeteende under 50 år” konstaterade de att Socialdemokraterna och Vänsterpartiet har ett ”klart strategiskt övertag bland väljare med utländsk bakgrund”. Det sammanlagda stödet för S och V bland personer med utomeuropeisk bakgrund var då nästan 80 procent.
Mönstret verkar hålla i sig. I SCB:s senaste partisympatiundersökning var det nästan 50 procent av väljarna med utländsk bakgrund som uppgav S som sitt parti, och cirka 11 procent svarade V. Moderaterna med 18 procent går klart sämre än bland infödda väljare, Centerpartiet och Kristdemokraterna hamnar under riksdagsspärren, och Folkpartiet klarar den precis med 4 procent.

SVT:s vallokalsundersökning vid EU-valet visade samma tendens. V och Feministiskt initiativ gick mycket bättre bland väljare med utomeuropeisk bakgrund än i väljarkåren som helhet. M, C och FP gick däremot klart sämre hos dessa väljare.
Frågan är vad invandrarnas starka vänsterlutning beror på. För tio år sedan trodde Holmberg och Oscarsson att svaret delvis handlade om invandringspolitik; att invandrare röstade vänster för att de gillade satsningar på ett mångkulturellt samhälle. Den förklaringsmodellen kan vi förkasta i dag. Numera är Moderaterna mer invandringspositiva än Social-demokraterna, men invandrarna fortsätter att rösta rött.

Holmbergs och Oscarsons andra förklaring är att det handlar om ”ekonomiskt stöd till invandrare”. Alliansregeringen har förvisso infört det generösa etableringsstödet till ny-anlända invandrare, men samtidigt har man stramat åt a-kassan och sjukförsäkringen. Eftersom arbetslösheten är mycket högre bland invandrare än bland infödda är det troligt att en generös a-kassa kan få invandrare att rösta på S och V.

Efter det amerikanska presidentvalet skrev nationalekonomen Tino Sanandaji om ett liknande mönster i USA: Latinamerikanska invandrare i USA röstar i väldigt hög utsträckning på Demokraterna, och Republikanerna förstår inte varför, då katolska latinamerikaner i deras ögon borde vara ”naturliga republikaner”.
Paralleller kan dras till Sverige. Invandrare från starkt konservativa, patriarkala och traditionella kulturer borde egentligen slå bakut inför de svenska vänsterpartiernas extremt progressiva hållning i frågor som jämställdhet, könsroller, familj och sexualitet. Att Kristdemokraterna är det enda borgerliga parti som går bättre bland invandrare än bland infödda talar för en invandrad konservatism. Å andra sidan är KD ett pytteparti även bland invandrarna. Och som Sanandaji konstaterar; för ekonomiskt svaga grupper väger höga skatter och utbyggd välfärdsstat tyngre än värdefrågor.

För de borgerliga partierna är en framgångsrik integrationspolitik därför en överlevnadsfråga. Om inte invandrare får jobb, och därmed prioriterar jobbskatteavdrag fram- för höga bidrag, så kommer dagens höga invandringsnivåer att på sikt omöjliggöra borgerliga regeringar i Sverige.