Edvin Alam: Ett bättre samhälle för våra barn
Jag minns det som det var igår trots att det snart gått femton år. Våren började göra entré och de flesta av oss höll på att längta efter sista sommarlovet innan gymnasiet. Det var matte på schemat och fokus låg på det kommande provet.
En stund in i mattelektionen kom min rektor in i klassrummet och bad om att få prata med mig. Jag skulle följa med ned till rektorsexpeditionen för att gå igenom ”vissa saker”.
Vi hade en mycket god relation, min rektor och jag. Vi kunde ägna hela eftermiddagar efter skoltid åt att prata om vad jag ville göra i framtiden.
Under promenaden ner för Roslagstullsbacken pratade min rektor och jag om mina sommarplaner. Mamma hade berättat några veckor innan att vi skulle åka iväg på en resa för att fira avklarade grundskolestudier. Vi hade några kvällar innan börjat drömma om när jag skulle springa ut från gymnasiet.
Min mor var en klippa. Trots egna svårigheter ägnade hon tid åt att hjälpa mig med i stort sett allt som hade med studierna att göra. Dock ej utan att lära mig vikten av egen ansträngning. Jag fick till exempel inte gå ut och leka med mina vänner under somrarna om jag inte kunde få minst alla rätt på proven hon gav mig under förmiddagarna. Det var jobbigt att lära mig multiplikationstabellen innan trean, men det satt i bakhuvudet när sommarlovet var slut.
Inne i rektorsexpeditionen mötte jag tårfyllda ögon. Det var knäpptyst. Min rektor bad mig att gå in i ett kontor där jag möttes av två poliser.
Inne på kontoret tog drömmen att uppleva livets milstolpar tillsammans med mamma slut. Det finns få saker i livet som är jobbigt att uppleva som när ens pelare i livet försvinner. Mitt liv hade kunnat sluta där. I rektorsexpeditionen den där eftermiddagen i mars 2004.
Att jag skriver denna krönika är ett bevis på att livet inte tog slut, utan fortsatte men på ett annat sätt än tidigare.
Sverige är på många sätt ett av världens bästa länder att bo i särskilt som barn. Jag har uppnått en del av de drömmar som jag hade som barn. Det tog bara lite längre tid än planerat och fastän att det fortfarande kan kännas i hjärtat att inte tillbringa högtider med min mor så är livet rätt bra.
Drömmarna förverkligades framför allt av egna starka drivkrafter och insikten att andra inte kommer göra jobbet åt mig. Jag fick goda verktyg från mina lärare. De använde inte mina omständigheter för att ha lägre förväntningar på mig jämfört med mina klasskamrater.
Samhället är mer än bara relationen mellan stat och människa och samhället är faktiskt större än staten. Jag förlorade en mor, men när jag hade det som tuffast klev mina närmaste vänner och deras föräldrar in och tog in mig till deras hjärtan.
Många av dem har jag fortsatt starka band med än i dag. Jag är långt ifrån ensam från att ha haft en tuff barndom och jag vet att det finns många barn som i detta nu genomgår oerhört tuffa tider.
Min önskan är att den politiska klassen ägnar kraft åt att skapa förutsättningar för nästa generation att växa upp i ett bättre samhälle. Skapa bättre villkor för socialtjänstens medarbetare att fokusera på kärnuppdragen och uppvärdera familjehemmens roll så att placerade barn kan få uppleva en trygg uppväxt.
