Drömmar om revolt

Ledare

Den senaste tiden har glädjande nog flera vänster-debattörer börjat tala om det som borgerliga länge har påpekat: Aggressiv identitetspolitik och militant antirasism polariserar, det skapar fientlighet och konflikt i stället för solidaritet och förbrödring.

Artikeln publicerades 23 juli 2014.

Den senaste tiden har glädjande nog flera vänster-debattörer börjat tala om det som borgerliga länge har påpekat: Aggressiv identitetspolitik och militant antirasism polariserar, det skapar fientlighet och konflikt i stället för solidaritet och förbrödring.
S-veteranen Carl Melin beklagar i Dalarnas Tidning (16/7) tendensen hos svensk vänster att lyfta fram offer och ställa grupper mot varandra. Sådan identitetspolitik låser människor vid deras bakgrund, påpekar Melin, som i stället vill att vänstern ska stå för lika rättigheter och möjligheter.
Filosofen Torbjörn Tännsjö (DN 18/7) anser att vänstern överdriver rasismens betydelse i dagens Sverige. Om rasismen plötsligt försvann skulle den fattige, arbetslöse invandraren i Rosengård inte få det särskilt mycket bättre, påpekar Tännsjö, som vill att vänstern ska tala högre om klass- frågan.
Tyvärr är varken Melin eller Tännsjö så populära inom vänsterkretsar som poeten Athena Farrokhzad. När hon i måndags höll i Sommar i P1 fick vänstern glädjefnatt. Och Farrokhzad talar inte nyktert om lika rättigheter och möjligheter, eller gammelsocialistiskt om att klassfrågan är viktigast.

Nej, Athena Farrokhzad drömmer om revolten och säger att hon och hennes vänner inte har något annat val än att slåss. Hon hyllar den autonoma vänster som utsätter såväl Sverigedemokrater som liberala ungdomspolitiker för våldsdåd och hot. Våld är nödvändigt, eftersom ”den strukturella rasismen genomsyrar det svenska folkhemmets historia”. Hon vill upplösa nationalstaten, eftersom det är den konstruktion som ligger till grund för den katastrofala europeiska migrationspolitiken. Farrokhzad visar för övrigt att hon är både radikalfeminist och kommunist; hon förkastar den socialdemokratiska modellen att skapa jämlikhet genom omfördelning och stor offentlig sektor, och menar att vi i stället måste ta makten över produktionsmedlen som ”arbetsköparna” har stulit.

Inkonsekvensen i Farrokhzads världsbild är skriande. Om nu Sverige och Europa är genomruttna och totalrasistiska civilisationer, varför är det så viktigt att människor från andra delar av världen får komma hit, de borde väl sky oss om pesten? Och om nationalstatens upplösning är det viktigaste politiska projektet i Sverige, varför talar Farrokhzad upprört om ”ockupationen av Gaza” – målet borde rimligen vara att upplösa nationalstaterna även där, i stället för att tjata om statsgränser? Riktigt vrickat blir det när Farrokhzad beskriver Sverige och Europa som genomsyrade av rasism, kolonialism och patriarkala strukturer, för att sedan anklaga oss för att deportera bögar och flator till länder där homosexualitet bestraffas med döden. Våra genomusla civilisationer är tydligen bättre än vissa andra vad gäller mänskliga rättigheter för hbt-personer, trots allt, men det erkänner inte Farrokhzad utan hon kräver att Sverige och Europa erkänner sig skyldiga till allt ont som någonsin har hänt och kommer att hända.
Att en poet blir inkonsekvent när hon talar om politik är nu ingen katastrof. Problemet är i stället de massiva vänsterhyllningarna till Farrokhzads program.

Mycket talar för ett maktskifte efter valet i höst. Om väljarna som röstar fram en rödgrön regering resonerar som Farrokhzad, vad väntar de sig för politik? Ska vänstervåld mot Sverige-demokrater legaliseras, eftersom det handlar om ”kamp mot fascism”? Ska kultur-Sverige kvoteras, så att Farrokhzad aldrig mer behöver vara ”den enda svartskallen på en poesifestival”? Ska alla svenskar sättas på tvångs- kurs i att uttala utländska namn, eftersom det tydligen är rasism att uttala fel?
Stefan Löfvens uppgift hade varit lättare om det var Carl Melin eller Torbjörn Tännsjö som var vänsterns fixstjärna.