• SKRIV UT
• DISKUTERA
• TIPSA
•       Textstorlek

Drevet mot kungen en pressetisk kollaps

Ledare 2011-06-03 | Uppdaterad 2011-06-03

Foto: HENRIK MONTGOMERY / SCANPIX

Makten utgår från folket i en demokrati, därför kan folket avsätta monarkin när helst den önskar.

Oftast börjar kvällstidningarna, sen följer övriga medier, och plötsligt sitter förståsigpåare i alla TV-soffor och orerar. Det är ett under att de som utsätts, oavsett vilka de är, överlever.

I det senaste drevet talar man om kungahusets kollaps. Men det är fel. För var dag som går blir det nämligen allt tydligare att det är frågan om journalistikens och pressetikens kollaps överlag som skådas. Det är en skandalös och ovärdig utveckling vi bevittnar, oavsett vad som är sant i sak.

Som jag tidigare framhållit hör det hemma i en demokrati att olika uppfattningar ventileras. Det är helt i sin ordning att tycka illa om den svenska monarkin som institution och om den svenske kungens val av umgänge. Man kan också ha åsikter om vad som är en lämplig miljö för en statschef att vistas i.

Men de senaste veckornas rabalder väcker en annan fråga. Nämligen den om vi tycker att ett gäng kriminella som gjort karriär på utpressning, vars påståenden styrkts av anonyma berättelser, ska diktera grundvillkoren för den viktiga diskussionen om det svenska statsskickets framtid. Som dagens journalister uppträder är det dit vi är på väg.

Beklagligt nog föll kungens rådgivare för journalisternas, republikanernas och de röda politikernas påtryckningar; kungen tvingades att under förödmjukande och Kafkaliknande förhållande förklara vad han inte gjort och var han inte har varit.

Sigfrid Leijonhufvud, journalist med brett förflutet bland annat som chefredaktör för Nerikes Allehanda, konstaterade nyligen i en mycket läsvärd artikel på debattsajten Second opinion, att: "Källkritik, kontroll av sakuppgifter och respekt för den personliga integriteten behöver man inte alls bry sig om när det handlar om personer som tillhör kungahuset."

Mycket riktigt lyfter Leijonhufvud det pressetiska ansvaret i sammanhanget och refererar till stadgandet om att journalisten bör "kontrollera sakuppgifter så noggrant som omständigheterna medger, även om de tidigare publicerats!". Jag undrar hur många av de som använder drevet i syfte att öka lösnummerförsäljningen och som argument för republik, som fullgjort sin journalistiska plikt?

Journalister har, till skillnad från de flesta andra yrkesgrupper, en plattform att påverka opinionen. Varför har de inte använt denna plattform i syfte att framhålla ett alternativt statsskicks fördelar? Varför har de istället valt att nära uppfattningen om att monarkin är påtvingad folket?

För att de vet att folket vet att det i realiteten går att avskaffa monarkin - om folket vill. För det krävs två beslut i riksdagen, med mellanliggande riksdagsval, om en grundlagsändring. Varken mer eller mindre.

Att etablerade journalister inte tar sitt pressetiska ansvar är allvarligt. Än allvarligare blir det dessvärre när man bidrar till att tilldela representanter för den kriminella världen en maktplattform som sällan skådats i en rättsstat. I går drabbas kungen, vem står näst på tur?

Alice Teodorescu

• SKRIV UT
• DISKUTERA
• TIPSA
•       Textstorlek

• Vad är det här?
•  
•  
•  
•  
•  
•  
•  
• Translate:          

Disqus