Dödshjälp ingen rättighet

Ledare ,

Den rödgröna regeringen sa tidigt nej till att utreda frågan om aktiv dödshjälp och en bred politisk enighet finns om den linjen. Men Miljöpartiet ställde sig nyligen positivt till en utredning. Debatten om aktiv dödshjälp blossar upp med jämna mellanrum, senast nu i veckan.

Artikeln publicerades 4 februari 2016.

Företrädare för kultur, samhällsliv och kyrka skrev på Dagens Nyheters debattsida den 30 januari om att Sveriges samlade politikerkår duckar och inte vågar utreda ”frivillig dödshjälp”. Men man skulle kunna tänka sig att det inte alls är modet som fattas, utan att det rör sig om en uppsättning motargument i frågan som politiker från skilda läger har funnit övertygande. För sådana finns det gott om.

I artikeln ses aktiv, eller ”frivillig” dödshjälp som en rättighet och ”den sista friheten”. Det finns all anledning att ta argumenten på allvar. Döendet innebär för många människor ett stort lidande. I första hand för den döende, men även anhöriga kan efteråt få leva med trauman efter att ha följt en när och kär genom ett svårt lidande.

I länder med legaliserad aktiv dödshjälp satsas mindre på palliativ vård, vård i livets slutskede, än i de länder som inte tillåter aktiv dödshjälp. I Sverige satsas på palliativ vård, men att helt lindra ett svårt sjukdomsförlopp är inte alltid möjligt. Här närmar vi oss de existentiella dimensionerna, som handlar om dödsrädsla och om en önskan att få garantier, att få slippa. Men aktiv dödshjälp garanterar inte heller att döden blir fridfull eller värdig. Det finns inga garantier. Så enkelt är det inte med kroppen och läkemedlen. Den svårigheten förbises ofta i debatten.

I de diskussioner som återkommande förs om dödshjälp refereras det ofta till undersökningar som visar att en majoritet av den svenska befolkningen är för aktiv dödshjälp. Siffrorna varierar, men ligger runt 70-80 procent. Men vad en person tycker mitt i livet eller när hon eller han inte är sjuk är en sak. Uppfattningarna varierar stort beroende på i vilken kontext en individ befinner sig. Det går inte att enkelt dra slutsatsen att svenska folket sagt sitt.

Det varierar även hos en döende person. Ena dagen kan döden efterfrågas, men nästa morgon kan varje timme av liv ses som dyrbar. Inom vården i dag finns möjlighet till medicinering så den svårt sjuka kan sova in i döden.

Debatterna om dödshjälp visar hur en individuell och högst förståelig önskan kan kollidera med vad ett samhälle kan institutionalisera som norm och lag. Dilemmat är uppenbart. Och detta dilemma blir inte mindre av att vi lever i en tid med en åldrande befolkning och krympande resurser. Det kan bli en riktigt otäck cocktail, där äldre ännu mer än i dag associeras med svaghet, ovärdighet och ses som en belastning på systemet.

Att politiker backar för att öppna dörren, även till en utredning, är därför inte konstigt utan i själva verket ett rimligt övervägande. En dödshjälpsutredning just nu, i en turbulent samhällssituation med ökade polariseringar mellan grupper samt accelererande målkonflikter i välfärden, skulle vara extremt dålig tajming.

Det finns också en mycket svårlöst problematik i hela rättighetstänkandet kring dödshjälp. Att en patient ska ha rätt att kräva av andra människor att de ska avsluta hennes eller hans liv är en oerhört komplicerad etisk fråga.

Läkare och vårdpersonal har till sin uppgift att bota sjukdom och lindra smärta. Vilka krav en individ kan ställa på andra går inte enkelt att dra upp riktlinjer för med hänvisning till rättigheter och frihet, inte när det gäller döden.