DÖ förtjänar ett nytt liv
Nej, det blir ingen moderat enpartiregering. I Sveriges Radios partiledarutfrågning uteslöt moderatledaren Ulf Kristersson detta alternativ. Det kan möjligtvis bli aktuellt om himlen faller ner, sa Kristersson. Detta var ett nytt besked. När alla allianspartier kommer in i riksdagen finns inget skäl att välja en så svag konstruktion som en regering med 70 mandat i riksdagen. Moderaterna och Kristersson vill självklart ha en ”så stark och bra regering som möjligt.”
I ett mer normalt scenario kommer allianspartierna att rösta bort Stefan Löfven och rösta på Ulf Kristersson som ny statsminister. Partierna kommer sedan att lägga fram en budget med sund, borgerlig ekonomisk politik.
Det skulle inte behöva vara så mycket krångligare än så här, även om Alliansen inte samlar mer än 40 procent av rösterna.
Det finns inget konkurrerande regeringsalternativ som är större. De ”rödgröna” partierna är något av en statistisk illusion, eftersom de inte har någon gemensam politik och det inte finns några förutsättningar för att de skulle kunna utveckla en sådan efter valet. I en grundläggande fråga som försvarspolitiken saknas samförstånd, i migrationspolitiken strävar partierna åt motsatta håll. ”Det är bara Alliansen och medier som talar om de rödgröna”, sa Kristersson - och det talet kan gärna upphöra.
Men nu har regeringsfrågan blivit krånglig, på grund av att Sverigedemokraterna kan utnyttja systemet på ett sätt som aldrig förutsågs. Sverigedemokraterna skulle kunna få för sig att rösta nej till Kristersson och rösta på en socialdemokratisk budget, bara för att göra sig påminda. Även om Alliansen är det i särklass största regeringsalternativet skulle en budget kunna röstas ner till förmån för ett sämre alternativ med mindre stöd.
Den sverigedemokratiska parlamentariska strategin har sammanfattats väl av partiledaren Jimmie Åkesson: Give 'em hell - ge dem ett helvete.
Det sorgliga är att det fanns en strategi för att hantera denna exploatering. Den garanterade att den statsministerkandidat som samlade stöd från den partikonstellation som är större än alla andra tänkbara regeringskonstellationer skulle släppas fram. Och den garanterade att en minoritetsregering skulle kunna få igenom sin budget, om regeringen utgjordes av den partikonstellation som var störst.
Denna strategi hette Decemberöverenskommelsen. Den var inte populär och inte särskilt lätt att förklara. Men den hade högst påtagligt underlättat underlättat för en ny alliansregering, och därmed för en ny och bättre politik för Sverige. Att ensidigt säga upp den var ett av de borgerliga partiernas största misstag under mandatperioden.
