Det är inte bara klaner som kryssar
När personvalssystemet infördes för 20 år sedan var det nog ingen som föreställde sig att misstankar om ”klanröstning” kunde uppstå. Syftet var gott: demokratin skulle få nytt liv genom att väljarna fick mer inflytande. Medborgarna skulle kunna föra fram kompetenta och driftiga folkvalda som inte hade givits någon stark ställning av partierna.
Men som ett antal uppmärksammade valframgångar har illustrerat i årets val, finns risker med systemet. Helt okända kandidater har kunnat kryssa sig förbi erfarna och etablerade politiker, utan att ha presenterat någon politik som motsvarar intresset.
När samtidigt tvivelaktiga kampanjmetoder har avslöjats och Uppdrag Granskning kunnat visa hur röster säljs helt ogenerat är det inte konstigt att det uppstår oro för demokratins hälsotillstånd. Men ”klanröstning” är en ganska dålig diagnos.
Klantillhörighet har säkerligen varit en underskattad identitetsfaktor i Sverige. Men de missförhållanden som har avslöjats bevisar knappast att klanhövdingar styr över gigantiska släkter.
Snarare har kärnan varit att större grupptillhörigheter – religion, nationalitet – övertrumfar partipolitiken. Den antimoderata propaganda som spreds på Facebook riktade sig till muslimer i allmänhet. Instruktionerna om hur man skulle rösta i Botkyrka förmedlades i moskén, inte på släktträffen.
Det är för all del inte mindre problematiskt. Ett personvalssystem kan fungera utmärkt under förutsättning att det är politik och individuell kompetens som står i centrum. När systemet förvandlas till en fråga om religiös eller nationell identitet förfaller det.
Att personröstning skulle få en stark identitetsprägel var inte alldeles oväntat. I en utvärdering av personvalssystemet som gjordes 2015 skrev forskarna att utrikes födda har en högre ”kryssbenägenhet”. 2014 personröstade 23 procent av de svenskfödda väljarna, men 46 procent av de utrikes födda. Politiker födda utanför Norden får också fler personkryss än politiker födda i Norden.
Så var systemet också tänkt att fungera. Utrikes födda väljares deltagande skulle öka, och andelen utrikes födda folkvalda skulle öka för att demokratin bättre skulle spegla befolkningens sammansättning.
För partierna är utvecklingen svårhanterad. Å ena sidan kan identitetsröstning ge ett välkommet väljartillskott, å andra sidan innebär det en kontrollförlust. Det blir svårare att styra vilka som företräder partiet och på vilket sätt det sker.
Fram till och med årets val har partiernas tyngdpunkt legat på förhoppningen om att nå nya väljare. Valmaterial på andra språk än svenska har använts av många, trots att det undergräver demokratin som ett samtal där hela samhället deltar.
Från och med nu görs förhoppningsvis en annan bedömning. Likriktningen som kunde uppfattas som ett problem på 1990-talet är knappast så betungande nu. Omvänt upplevdes inte frågan om hur samhället ska hållas samman som överhängande på 1990-talet, men är högaktuell idag.
Och partier grundas trots allt för att vinna gehör för idéer. Det enda sättet att hålla engagemanget levande i partierna är att hålla idéerna levande. Partier som försöker ta identitetsvägen till väljarnas hjärtan förlorar sitt existensberättigande.
