Den kommunala ordningsmakten växer fram
Staten har våldsmonopolet, brukar det heta. Påståendet kan diskuteras. Är inte nödvärnsrätten att freda sig själv något av en naturlig rättighet? Men att staten har våldsmonopolet avses också i Sverige att polisen - och försvaret naturligtvis - är statliga angelägenheter. Kommuner får samtidigt inte utföra uppgifter som ankommer på någon annan.
Men nu händer det saker. Regeln om att tillfälliga åtgärder blir bestående - den permanenta temporaliteten - gäller också satsningarna på ordningsvakter.
I Kalmar ansöker nu kommunen om att förlänga tillståndet för patrullerande vakter på delar av Kvarnholmen och lägger till Stadsparken. Det är ett nytt kommunalt kompetensområde där Trygghets- och larmcentralen delar ansvar med en strateg på ämnet social hållbarhet för verksamheten. Det är också en verksamhet som ser ut att växa. På gång är att kommunernas brottsförebyggande ansvar ska regleras i lag, något som i bästa fall leder till ökad samverkan mellan fastighetsägare, kommunförvaltningar och polis och som i sämsta fall innebär att staten skjuter över kostnader från polisen till kommunerna.
Samtidigt som allt fler kommuner inför ordningsvakter kommer också förslag om att öka deras befogenheter.
Moderaterna föreslår att ordningsvakterna med bara två veckors utbildning ska få befogenheter att arbeta i en hel kommun, vilket i realiteten innebär att uppdraget förskjuts från att vara förebyggande till ingripande. Moderaternas förslag om att vakterna tydligare ska arbeta under polisen är dock mer välkommet. Ordningsvakter som anställs via bolag saknar exempelvis meddelandeskydd och kan inte avslöja missförhållanden anonymt för medier utan risk för att arbetsgivaren efterforskar källan.
Det är märkligt tyst om utvecklingens baksidor. Trygghet blir ett delat ansvar mellan stat och kommuner som har varierande betalningsförmåga. Kommunal ekonomi – inte brottslighetens omfattning – riskerar att styra offentliga prioriteringar. En annan fråga är hur patrullerande ordningsvakter påverkar polisens geografiska närvaro. Men vad det också finns anledning att hålla ögonen på är om denna utveckling fortsätter hur kommunerna väljer att arbeta med ett kompetensområde de egentligen inte tilldelats utan tvingats ta när staten tagit ett steg tillbaka.
