Den innovationslösa fondkapitalismen

Ledare Artikeln publicerades

Varje tid har sitt modeord som den sätter sitt hopp till, som ekonomiprofessorn Magnus Henrekson konstaterar. Forskning, utbildning och entreprenörskap har alla under olika perioder varit svar på alla möjliga frågor. Och nu har ett nytt begrepp övertagit denna roll, nämligen innovationer.
Alla aktörer med självaktning har således nu en innovationsstrategi. OECD har en, EU likaså. 2011 sjösatte regeringen sin nationella innovationsstrategi, inget mindre än en plan för att "behålla och vidareutveckla Sveriges ledande position vad gäller innovationsklimat och innovationsförmåga så att Sverige ska kunna möta de utmaningar och behov som vi, tillsammans med resten av världen, står inför".
Och för att inte vara sämre vill Socialdemokraterna inrätta ett nationellt innovationsråd direkt underställt statsministern. Så sent som häromdagen föreslog partiet i sin budget en hypotetisk innovationssatsning på fyra miljarder kronor.
Problemet, som Henreksson också påpekade vid sitt föredrag på SNS Kalmar i fredags, är att den praktiska politiken är en helt annan femma. Innovationer och ansiktslöst ägande passar till exempel illa ihop. Stora fonder har varken intresse av eller möjlighet att satsa på små uppfinningsrika aktörer. Ändå är det just denna typ av ägande som skattemässigt gynnas, medan personligt och engagerat ägande i företag är jämförelsevis missgynnat. Den nya sparformen investeringssparkonto, som infördes 2012, bekräftar denna bild.
Nu finns förvisso inga garantier för att ändrade skatteregler direkt skulle främja innovationer, varför politikens svar tenderar att bli satsningar på riktade och konkreta åtgärder.
Två av Socialdemokraternas fyra miljarder är till exempel tänkta att gå till en ny fond för investeringar i tidiga skeden. Men sådana fonder är knappast någon bristvara i det svenska innovationssystemet. Enligt en kartläggning finns ett 50-tal aktörer som satsar tiotals miljarder på nya och onoterade bolag. ALMI är en, Vinnova en annan. Överskådligt? Inte särskilt. "Hur dessa samverkar, konkurrerar och o?verlappar - liksom vilka totaleffekter deras verksamhet har - vet vi knappast na?got om", skriver Henrekson tillsammans med Klas Eklund och Pontus Braunerhjelm i boken Ett ramverk för innovationspolitiken (SNS förlag).
Riktad men i värsta fall verkningsfattig är också en innovationsidé i den senaste budgetpropositionen. Där föreslog regeringen som en del av innovationspolitiken att det ska införas ett avdrag med tio procent vid beräkningen av arbetsgivaravgifterna för personer som arbetar med forskning och utveckling. Tanken är god - men risken är att en hel del existerande arbetsuppgifter bara omdefinieras till det ganska vaga "forskning och utveckling" i syfte att undvika skatt. Därmed vore inget vunnet, utom för revisionsbyråerna.
Kombinationen av begreppshajp och riktade satsningar, avsedda att visa handlingskraft, leder sålunda inte särskilt långt. Det är därför heller ingen långsökt gissning att de förhoppningar som i dag knyts till innovationspolitik i morgon kommer att knytas till något annat. Det vore dock olyckligt, för innovationsperspektivet är nödvändigt - så länge man kommer ihåg att innovationer inte kan planeras fram på politisk väg.