torsdag 29 juli 2010
torsdag 29 juli 2010
Ledare 2005-04-21 | Uppdaterad 2007-10-05
Snart kommer Frankrike att gå till val om EU:s konstitutionsförslag. Sannolikt blir det ett protestval mot president Jacques Chirac, som i sitt land anses vara en högerman. För en utomstående betraktare ter han sig dock snarast som ett slags förvuxen socialdemokrat med vänstertendenser. Frankrikes politiska skala löper i dag från högerpopulism till kommunism. Men det som i så många andra länder är marknadsvänlig höger saknas. Hur blev det så här?
Ledtrådar får man av Knut Ståhlbergs mästerliga biografi över Charles de Gaulle – ”De Gaulle, generalen som var Frankrike”. Som få präglade denne sitt lands samtid. Vad vi ser i dag kan tolkas som hans mindre efterföljares irrande i den lucka han själv bar på i sin politiska världsbild. Militär och fostrad i ett ämbetsmannakonservativt hem hade de Gaulle blott dimmiga begrepp om samhällsekonomi.
Kanske hade han lärt sig, om han någonsin fått tillfälle. Hans insats kom dock att göras på politikens basfält; för att säkra sitt lands demokrati, oberoende, ja överlevnad.
Alla vet vi väl hur han räddade Frankrikes framtid 1940: en ensam avskedad minister och militär som 1940 utan anhängare eller egna resurser skapar det Fria Frankrike med sin retorik, sin vilja och sin person. Ståhlberg skildrar hur de Gaulle gång på gång blir stötestenen mellan Storbritannien och USA, hur USA gång på gång lutar åt Vichyregimen. Men hur den geniale politikern de Gaulle gång på gång utnyttjar media och folkopinion i USA och Storbritannien för att tilltvinga sitt Fria Frankrike politiskt manöverutrymme och självbestämmande.
Mindre kända numera är hans insatser vid Algerietkrisen. I den del av Frankrike som då låg söder om Medelhavet hade stora delar av den militära och civila förvaltningen i praktiken revolterat, ivrigt stödd av den franska befolkningsdelen. Likt Franco 1936 planerade militärerna att landsätta trupp i moderlandet, välta republikens demokratiska ledning och tillsätta en egen.
Åter utan mycket mer resurser än sin person och sin politiska snille förmår de Gaulle de revolterande styrkorna att lägga ned vapnen. Utan honom kan Frankrike mycket väl ha blivit ett nytt Spanien, med vad följder för Europa i stort detta kunde ha inneburit. Med honom infördes den exekutivt starka femte republiken; demokratin bevarades.
De Gaulles stora tema är enandet. Under andra världskriget förmådde han ena det franska motståndet. I politiken efteråt kunde han ena den franska högern, så ofta splittrad mellan monarkister, bonapartister, ortodoxa republikaner och populistisk undervegeation. Efter honom har ingen lyckats med detta; i stället har etablissemangets elitism åter framkallat populismens reaktion, där Jean Marie Le Pen för Vichyfrankrikes traditioner vidare.
I Sverige ser vi ofta omvärlden ur anlosachsiskt perspektiv. Därför vidgas läsarens vyer av Ståhlbergs franska – det som är naturligt och svårbegripligt får byta plats ett tag.
Ståhlbergs arbete är över 500 sidor långt. Så bra – han är en författare som skriver lekande levande lätt.
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
SE ALLA JOBB (22 ST.)
ANNONSERA
© Barometern Oskarshamns-Tidningen. Allt material på Barometern.se och Oskarshamnstidningen.se är skyddat enligt upphovsrättslagen.
