• SKRIV UT
• KOMMENTERA
• TIPSA
•       Textstorlek

Bakgrund, tisdag; Moderata kvinnor

De var i sanning förtroendevalda

Ledare 2009-12-07 | Uppdaterad 2009-12-28

Foto: Per Dahl

Anita Bråkenhielm berättar om antologin.

FAKTA

Haglund, Ann-Cartherine & Petersson, Ann-Marie, 2009., Moderata kvinnor i stad och kommun (inb, ill, 230 s, isbn 978-91-633-5195-2). Stockholm: Sällskapet för moderata kvinnors historia/Moderatkvinnorna, 2009.

Moderatkvinnor? Ja, de valde med tiden att samarbeta politiskt i Sveriges Moderata Kvinnoförbund, bildat 1915, och fristående från den tidens högerparti, Allmänna Valmansförbundet.

Vi möter politiker av ett snitt vi sällan ser i etablerade partier i dag: kraftnaturer, djupt engagerade för samhällsfrågor, för vilka politiken inte är ett sätt att umgås eller göra karriär: utan för att påverka och förbättra.

Men samtalet med Anita Bråkenhielm, vars egen bana har gått från läkaryrke, landsting och riksdag till landshövdingeämbetet i Kristianstad och Kalmar kommer efter några minuter in på modern, Runa Ohlander, vars politiska gärning Anita Bråkenhielm skildrat i antologin. Här ger hon ett detaljskarpt miniatyrporträtt av hur svensk lokalpolitik fungerar när den är som bäst under de gyllene åren på femtio- och sextiotalen.

Det var då vi i en landsortskommun kunde höra konstaterandet att det nog inte skulle anställas någon speciell kommunkamrer. Denne skulle ju ha normala arbetstider, och således vara ledig när vanliga arbetande människor behövde ta kontakt med kommunen. Bättre då att ha kvar papperena hos ordföranden, honom kunde människor ju gå till vilken tid som helst. Nog är den hållningen till politikens villkor som lagt grunden för vår välfärd, inte dagens tusenmannastarka förvaltningar.

Runa Ohlander var prästfru, och hennes politiska gärning i Ljuders landskommun präglades av den förutsättningen. Redan från starten innebar den sociala roll hon skulle bära upp ansvar i föreningsliv, för sociala frågor och breda – ja ofrånkomliga – kontaktytor mot alla skikt i Smålandskommunen. Intresset lade till frivilligorganisationer och diakoni inom kyrkan, där hon kom att verka på riksnivå.

I porträttet av henne avtecknar sig indirekt konturerna av ett samhälle med för oss numera främmande ramar för människors engagemang. Skildringen gör att vi måste fråga oss var dagens ramgränser går. Kommer människor om femtio år att finna dem lika särpräglade och fasta som vi finner dem som fanns kring Runa Ohlander? Sannolikt är det så.

Antologins huvudredaktörer, historikern Ann-Marie Petersson och landshövding Ann-Cathrine Haglund, noterar en sak: till skillnad från många av högerns manliga politiker var de kvinnliga redan från början inställda på organiserat samarbete. Det innebar dock inte att de gjorde politisk karriär enklare: de flesta moderata kvinnor som fanns i kommuners och landstings församlingar förblev på den lokala och regionala nivån. Klyftan till den centrala nivån inom Allmänna Valmansförbundet förblev vid.

Men det medförde också att de kvinnor som var politiskt aktiva vann sitt erkännande främst genom egna personliga meriter. De var alltid mer än partirepresentanter – de var och förblev i första hand medborgarföreträdare. Är det egentligen inte det finaste man kan säga om en förtroendevald?

Per Dahl, politisk chefredaktör
per.dahl@barometern.se
Telefon: 0480-592 11

• SKRIV UT
• KOMMENTERA
• TIPSA
•       Textstorlek

• Vad är det här?
•  
•  
•  
•  
•  
•  
•  
• Translate: