De såg korruptionen när andra var blinda

Ledare Artikeln publicerades

Pionjärforskare vid Linnéuniversitetet var före sin tid när det gällde att uppmärksamma den ökande korruptionen i Sverige.

När statsvetaren Gissur Erlingsson och nationalekonomen Andreas Bergh då vid Linnéuniversitetet kring 2010 startade ett brett forskningsprojekt om korruption i Sverige var det med numera docenten Erlingssons egna ord "många som ifrågasatte projektets relevans".

Tillsammans med några andra forskare och med senare stöd av en statsvetarauktoritet som Bo Rothstein problematiserade duon den gängse bilden av att Sverige var världens minst korrumperande land. Det fanns tecken, skrev de, att korruptionen i Sverige var större än vad som visades i internationella rankingar. Bilden av Sverige som befriat från maktmissbruk var också "farlig", den kunde leda till en blindhet eller ovilja att se maktmissbruk.

I dag kan forskargruppen ses som pionjärer på området. Tyvärr får man säga kom verkligheten att bekräfta deras hypoteser om tillståndet i nationen. Statens Fastighetsverk är den senaste myndigheten som hamnat i korruptionsfokus. Lägg därtill uppmärksamheten kring Skatteverket där det visar sig att ledningen försökte hemlighålla att den varnat en tidigare kabinettssekreterare (M) om att Uppdrag Granskning visat intresse för hans deklarationer.

Erlingssons och Bergs dystrare bild baserades bland annat på enkätundersökningar om hur medborgarna själva såg på graden av korruption i Sverige. Studierna identifierade en gryende oro. Medborgarnas upplevelser var att korruptionen var mer än en reva i lacken som det kom att uttryckas i debatten.

Men forskarnätverket noterade också att de affärer som trots allt uppdagats inte avslöjats av formella tillsynsinstitutioner utan av tillfälligheter eller tips. Det tyder på att graden av kontroll var för svag.

Även affärerna på Statens Fastighetsverk och vänskapsgynnandet på Skatteverket blottades via granskande journalistik. Problemen på Riksrevisionen likaså. Det vittnar visserligen om att fria medier tar sitt granskande uppdrag på allvar - men det visar också att trots att särskilda granskningsmyndigheter inrättats, trots allt mer irriterande och tidskrävande krav på dokumentation så fungerar det offentliga antikorruptionsarbetet dåligt. Det gäller också i kommunen där granskningen är alltför beroende av den övriga organisationen.

Den låga graden av korruption i det svenska samhället har betraktats med viss förvåning av utomstående forskare. I länder med stor offentlig sektor finns annars möjligheter för sammanblandning av privata och offentliga intressen. I Sverige har dock företagen aldrig socialiserats och till skillnad från i många andra länder åtnjuter staten ett högt förtroende. En nation utan historiska splittringar, med ett språk och länge en religion saknar de konflikter som splittrat befolkningen. Tillsammans med en historiskt stark ämbetsmannatradition inom förvaltningen skapar det en dålig jordmån för korruption.

Men när identiteter blir flytande och yrkesetiken avtar blir från regeringen självständiga myndigheter inga frizoner från korruption.

Kanske finns det också skäl att ifrågasätta marknadiseringen av den statliga förvaltningen. I Sverige ägs polishus och domstolar för att ta ett exempel av privata företag. Marknadslösningar tillämpas där de är onödiga men tillämpas inte där de behövs. Men framför allt finns det skäl att oroas över att de statliga tillsynsverktygen fortfarande är så dåliga på att upptäcka korruption.