• SKRIV UT
• KOMMENTERA
• TIPSA
•       Textstorlek

Bakgrund, konservatismdebatten

De konservativa finns – men ägnar sig åt annat än debatt

Ledare 2010-03-08 | Uppdaterad 2010-04-07

Svaret finner vi möjligen om vi drar oss till minnes Evelyn Waughs Sword of honour-trilogi. Kapten Crouchback tillbringar ett helt världskrig i militärtjänstgöring men möter en tysk bara en enda gång. Han i förarhytten en lastbil på en kretensisk väg, tysken på en motorcykel i motsatt riktning på samma väg. De stirrar ett ögonblick på varandra och gör sedan snabbt var sin u-sväng.

På samma vis finns naturligtvis både konservativa och radikala i den svenska debatten, men på skilda arenor och diskuterande olika ämnen. Möter de någon gång varandra i korta slumpartade möten uppstår för det mesta bara en kort förvirring, eftersom den ene inte begriper vad den andre talar om, eller snarare varför han talar om det.

Det innebär inte att arenorna är likvärdiga eller jämspelta. De radikala/liberala har kort sagt tillgång till mer pengar och fler åskådare. Här bjuds gärna in konservativa debattörer, men sällan för att diskutera sådant de själva finner meningsfullt.

- - -

Den kände skriftställaren Russell Kirk gav sin stridsskrift om konservativa tänkares värde titeln The conservative mind. Jag finner det symptomatiskt, ty konservatism är för mig ett sinnesläge snarare än en samling skarpslipade fast sammanfogade idéer.

Kanske främst en känsla av lojalitet mot gångna tiders människor och deras seder, en aning av att jag inte skapat mig själv, utan är vuxen ur ett idé- och kulturarv som gör mig till det jag är, och som jag knappast kan ta mig ur.

Det konservativa sinnesläget manar också till skepsis mot de gnistrande argumentens bärighet. Ord och begrepp förstår vi till fullo först gradvis i och med att vår erfarenhet växer och fördjupas. För att ta ett klassiskt exempel: den konservative sympatiserar först och främst med den atenske politikern Nikias, som ville ha slut på det peloponessiska kriget och djupt misstrodde planerna att utvidga kriget till Sicilien. Men när nu Athens folkförsamling ändå var ikullpratad tog Nikias sitt ansvar och satte sig i ledningen för det företag han själv inte trodde på. Liksom så många av sina landsmän dog han i fångenskap i Syrakusa.

Den konservative misstror å andra sidan snabbt och totalt Alkibiades, den glänsande och djärve folkledaren som fick Aten att våga sig på expeditionen i fråga. En briljant politiker, milt sagt intellektuellt rörlig, som, när han tröttnade på det sicilianska äventyret stack hem igen och lämnade Nikias i sticket. Hans intelligensaristokratiska arrogans mot vanliga människor har alltid påmint mig om Olof Palme.

Slutsatsen av detta? Att vår rationella förmåga finns där, men ändå är begränsad, och att vanor, kulturtraditioner och förutfattade meningar inte alltför sällan kan vägleda oss bättre än de snabba resonemangen. Och framför allt: de är oftast det bästa skyddet för vanliga människor mot de politiskt begåvades beslut på andras bekostnad. Ty den briljante tycks bara alltför ofta anse att den som inte förmår att argumentera för sin sak också bör förlora den.

- - -

Denna skepsis mot det skarpskurna och lojalitet mot det outsagda och kanske förgångna innebär inte nödvändigtvis en strävan att vrida tiden tillbaka. Däremot befordrar den något av den inställning gamla gustavianer kan ha haft sedan marskalk Bernadotte blev kronprins. Distansen till det samtida, bundenheten till det numera omöjliga ger en skarpsynthet, ja klarsynthet, och skepsis mot alla begrepp, tänkesätt och maktstrukturer på modet.

Andras entusiasmer är inte den konservatives – han står vid sidan om och betraktar. Blir han tillfrågad, så varför inte ha en mening. Men varför vilja pressa den på dem, som antagligen inte är intresserade av den? Samhället klarar sig nog även utan mina argument, nu som det gjort tidigare. Debatterande är för den konservative sällan en fråga om liv eller död.

Så kanske kommer de radikala alltid att sakna de konservativas fulla medverkan i debattrundorna. Ty de har inte sökt tillräckligt i den rent opolitiska samvaron, den som ändå håller samman det mesta av vår samhällsväv.

Per Dahl

Per Dahl, politisk chefredaktör
per.dahl@barometern.se
Telefon: 0480-592 11

• SKRIV UT
• KOMMENTERA
• TIPSA
•       Textstorlek

• Vad är det här?
•  
•  
•  
•  
•  
•  
•  
• Translate: