Därför var det rätt att fria Åke Green

Ledare Artikeln publicerades

Högsta Domstolens dom i Greenfallet i förra veckan har väckt mycket känslor och blåst liv i debatten om yttrandefrihetens gränser – precis som hovrättens dom i februari gjorde.

Det är bra, den diskussionen måste föras. Men den vinner på mera stringens och mindre allmänt tyckande.

Så med risk för att bli lika spännande som ett genomsnittligt utredningsbetänkande ska jag försöka reda ut några fundamentala fakta om religionsfrihet, yttrandefrihet, hetslagstiftning och vad man får och inte får säga.

Religionsfriheten är grundlagsskyddad. Religionsfriheten får enligt regeringsformen inte inskränkas men definitionen av religionsfrihet är snäv. Det faktum att något som annars skulle vara straffbart sägs i ett religiöst sammanhang gör inte yttrandet oåtkomligt. Religionsfrihet i regeringsformens mening innebär att bestämmelser som uttryckligen riktar sig mot en viss religion eller har som tydligt syfte att motverka en viss religiös riktning inte får förekomma

Utgångspunkten för den svenska yttrandefrihetslagstiftningen är att alla yttranden är tillåtna. Du ska få säga vad du vill, var du vill. Det betyder inte att någon annan – en tidningsredaktör, en radioproducent eller en bokförläggare exempelvis – har någon som helst skyldighet att upplåta utrymme åt dig. Du har ingen rätt att bli publicerad någonstans. Den som refuserar din insändare eller inte bjuder in dig till ett debattprogram i radio inskränker inte din yttrandefrihet och gör sig inte skyldig till censur.

Vad det betyder är att staten inte kan använda sitt våldsmonopol och ställa dig inför rätta och straffa dig för det du säger.

Lagstiftaren har ansett att det i vissa fall finns skäl att begränsa yttrandefriheten.

Regeringsformen anger ramarna för sådana begränsningar (i RF 2:12 och 13. Där står det att begränsningar får göras endast för att tillgodose ändamål som är godtagbart i ett demokratiskt samhälle, aldrig får gå utöver det nödvändiga med hänsyn till det ändamål som föranlett begränsningen och inte heller får vara så långtgående att den fria åsiktsbidningen hotas. Inte heller får begräsningar göras enbart på grund av religiös, politisk, kulturell eller annan sådan åskådning.

I regeringsformen finns en uppräkning av särskilda intressen som kan föranleda begränsningar: ”Yttrandefriheten och informationsfriheten får begränsas med hänsyn till rikets säkerhet, folkförsörjningen, allmän ordning och säkerhet, enskilds anseende, privatlivets helgd eller förebyggandet och beivrandet av brott. Vidare får friheten att yttra sig i näringsverksamhet begränsas.”

I Brottsbalkens 16:8 finns en del av dessa begränsningar. Där sägs att den som i uttalande eller i annat meddelande som sprids uttalar hotar eller uttrycker missaktning för folkgrupp eller annan sådan grupp – exempelvis ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung och, efter en lagändring 2003, homosexuella – kan dömas för hets mot folkgrupp.

Det var det lagrummet som åberopades mot Åke Green, han ansågs av åklagaren ha uttryckt missaktning för homosexuella.

Det är dessutom så att Europakonventionen om mänskliga rättigheter är bindande för Sverige. I den finns ytterligare restriktioner när det gäller möjligheterna att begränsa religions- och yttrandefriheten.

Sådana inskränkningar måste enligt Europakonventionen vara porportionerlig, den måste svara mot ett samhälleligt behov och de skäl de nationella myndigheterna anger för inskränkningen måste vara relevanta och tillräckliga.

HD kom fram till att Greens yttranden i och för sig var straffbara enligt brottsbalken 16:8. Det var heller inte uppenbart att grundlagsskyddet för yttrandefriheten la hinder i vägen för en fällande dom. Men att fälla Green hade, enligt HD sannolikt bedömts utgöra en kränkning av Europakonventionen eftersom den inskränkning en fällande dom skulle utgöra inte hade ansetts proportionerlig.

Det är förståeligt att människor blir upprörda av yttranden som Greens. Men en grundlagsfäst yttrandefrihet som bara omfattar yttranden vi sympatiserar med är inte mycket värd. Lagstiftningen måste följa principen: ”Jag avskyr dina åsikter men jag är beredd att dö för din rätt att uttrycka dem.”

Annars är vi illa ute.

Cecilia Brinck