Daniel Braw: Nostalgi räddar inte Svenska kyrkan

Ledare ,
Foto:

Riksdagspartierna S, C och SD håller fast vid att delta i kyrkovalet, men har inte mycket att säga om vad de vill.

Artikeln publicerades 5 augusti 2017.

I frågan om huruvida politiska partier har rätt att vara med och bestämma över Svenska kyrkan förs det fram många underbart principiella argument. Men frågan kan också belysas mer pragmatiskt: har partierna, när de får chansen att i frihet utveckla vad de egentligen vill med kyrkan, några idéer?

Läser man programmen som har presenterats inför valet den 17 september blir man snart tvivlande. Till skillnad från program i riksdagsval görs ingen analys av nuläget och dess utmaningar. Till skillnad från vanliga politiska program finns heller ingen känsla för att resurserna kan vara begränsade eller rentav minskande, och att Svenska kyrkan under mandatperioden kan komma att tvingas prioritera. Istället är det extra allt.

Men påfallande är också hur avlägsna partierna är från den verksamhet som redan pågår i kyrkan. Rena självklarheter formuleras i programmen om till ambitioner. Såväl som Centerpartiet som Socialdemokraterna vill att kyrkogårdarna ska hållas öppna – som om det finns något enda exempel på en kyrkogård som medvetet vanvårdas eller där människor stängs ute i dag. Socialdemokraterna vill att alla som vill ska få vara med i kyrkokören – som om det förekommer i dag att kantorer skickar presumtiva medlemmar på dörren. Centerpartiet är så angeläget om att kyrkan ska vara närvarande på landets fängelser, vilket den naturligtvis redan är i dag, att förslaget förs fram två gånger.

Uppskattningsvis 80 procent av programmen utgörs av detta slags självklarheter. En tydligare indikation på idélöshet är svår att tänka sig. Det skulle i så fall vara de unika idéer som partierna trots allt för fram, som snarast är lån från rikspolitiken. Socialdemokraterna vill att Svenska kyrkan ska vara en förebild i fråga om upphandling; Centerpartiet att församlingarna ska sätta upp solpaneler på kyrkornas tak.

Också Sverigedemokraterna tänker i kyrkan som i rikspolitiken – vilket i deras fall innebär minimalt intresse för det konkreta och total fixering vid symbolik. Kyrkan i SD:s tappning ska till exempel ta avstånd från revolutionära och våldsbejakande läror och upphöra att vara "en politisk vänsterliberal opinionsbildare".

Det är med andra ord rätt torftigt, det som de politiska partierna kämpar för att få bidra med. Men det är också betänkligt. Alla tre partierna vill göra Svenska kyrkan till en tydligare aktör i samhällsdebatten, en aktör vars budskap händelsevis ska vara i linje med vad partierna själva driver.

Märkligast i detta avseende är Socialdemokraterna, som vill att Svenska kyrkan ska driva opinion mot den socialdemokratiskt ledda regeringen. Svenska kyrkan ska "tydligt stå upp för asylrätten och människovärdet" – mot den S-ledda regering som vill ha migrationslagstiftning på EU:s miniminivå och utvisa människor till Afghanistan, får man förmoda. Nog för att arbetarrörelsen kan ha ett rikt inre liv, men varför Svenska kyrkan ska blandas in i det är svårt att se.

Det sorgliga med denna idétorka är att det hade funnits så många frågor att finna svar på: kyrkans allt svårare förutsättningar på landsbygden, nedmonteringen av gudstjänstlivet, den allt svagare förankringen i stora befolkningsgrupper, försvinnandet av de förkunskaper och referensramar som förut underlättade kyrkans arbete, det ökande antalet utträden, den sjunkande dopfrekvensen, den sjunkande konfirmationsfrekvensen... Partiernas enda svar på dessa för kyrkan existentiella frågor är gemensamt: nostalgi.