Dåliga chanser för ny möjlighet

Ledare Artikeln publicerades

Kalkylen bakom regeringens politik för ensamkommande är politisk, inte humanitär.

Regeringspartierna vänder sig åt olika håll när det gäller ensamkommande.
Foto: Henrik Montgomery/TT
Regeringspartierna vänder sig åt olika håll när det gäller ensamkommande.

Samarbetsregeringens partier har ett svårt utgångsläge i valrörelsen. Socialdemokraterna vill stå för ordning och reda och restriktiv invandringspolitik, Miljöpartiet för en vision om en värld utan gränser. De ensamkommande som nu har blivit vuxna och har fått avslag på sina asylansökningar passar inte in i någotdera mönstret. Lösningen, utkastet till lagrådsremiss med rubriken Nya möjligheter till uppehållstillstånd, är precis så förvirrande som en kompromiss mellan dessa motsatta visioner måste bli.

För att överhuvudtaget motivera att asylsökande som har fått avslag och egentligen skulle ha lämnat landet ska få en ny chans, måste det konstrueras ett svenskt myndighetssvek. På så vis uppstår en moralisk förpliktelse även för socialdemokrater att försöka ställa saken till rätta.

Men sveket, den långa handläggningstiden, framstår som en efterhandskonstruktion. I regeringens förslag kallas handläggningstiderna för ”orimligt långa”, trots att det inte i svensk rätt finns någon reglering av hur långa det är rimligt att handläggningstider är. En europeisk riktlinje är att handläggning får ta maximalt sex månader, med möjlighet till förlängning med nio månader om ”ett stort antal tredjelandsmedborgare samtidigt ansöker om internationellt skydd”. Men det väcker bara frågan om vad ett stort antal är. År 2000 ansökte 350 ensamkommande barn om asyl i Sverige. Tio år senare var antalet sökande 2 393 - rimligen ett stort antal. Men 2015 sökte hela 35 369 ensamkommande barn asyl i Sverige. Mot bakgrund av hur snabb ökningen av antalet ansökningar var verkar det ganska märkligt att uttala sig tvärsäkert om vad som är rimligt och inte. Det torde vara svårt att finna exempel på någon europeisk stat som har ställts inför ett scenario av detta slag.

Hade det varit fråga om ett uppriktigt känt svek från regeringens sida, hade lösningen knappast sett ut som den gör heller. De ”nya möjligheter” som utlovas är i själva verket väldigt små.

Först ska de ensamkommande klara gymnasiet eller någon annan utbildningsform (inklusive särvux och folkhögskola). Men andelen män med utländsk bakgrund som slutför gymnasiestudierna är redan låg: 40 procent får gymnasieexamen, att jämföra med 72,9 procent av elever med svensk bakgrund. Andelen nyinvandrade män som slutför gymnasiestudier är 10,3 procent. 8,8 procent får en examen från samma gymnasieprogram som de började på. 8,1 procent av de nyinvandrade männen når grundläggande behörighet för vidare studier.

Om det inte sker en dramatisk förbättring av studieresultaten kommer alltså en av tio i målgruppen för regeringens politik att nå den kunskapsnivå som i allmänhet krävs för att få ett arbete i Sverige. Ändå är det just arbete som är deras chans att få stanna i Sverige, för regeringens tanke är att dessa vuxna ensamkommande efter slutförda studier ska försöka etablera sig på arbetsmarknaden och därmed kunna beviljas permanent uppehållstillstånd vid försörjning. Denna etablering ska ske inom ett halvår efter att studierna har avslutats.

Här hade två ganska enkla reflektioner kunnat göras. Pressen på att klara gymnasiestudierna kommer, som redan sker, att överföras på lärarna i form av en press att godkänna. Underkänt blir i praktiken ett asylpolitiskt ställningstagande. Och pressen på att därefter hitta ett jobb kommer att kunna utnyttjas av oseriösa arbetsgivare. Just afghaner är dessutom klart underrepresenterade när det gäller uppehållstillstånd för arbete. Under 2017 beviljade Migrationsverket 955 ansökningar om arbetstillstånd från personer med lagakraftvunnet avslag på asylansökan, men bara 32 från afghanska medborgare. Motsvarande siffra för irakiska medborgare var 342, för syriska 128.

Så den nya möjligheten bygger på en sekvens av lyckade studier och lyckad jobbansökan som idag hör till ovanligheterna. Det borde ha framgått av utkastet till lagrådsremiss.

Kommer en S-MP-regering att stå för utvisningar av alla dem som misslyckas? Om ja, har den med liggande förslag bara köpt sig till för att blidka en kritisk opinion inom respektive parti. Om nej, har den genomfört en de facto-amnesti men gett sken av något helt annat. Oavsett vilket borde beskedet komma nu, inte efter valet.