Civilkurage både till sjöss och på land

Ledare ,

I jagifieringens tidevarv behövs civilkuraget stärkas. Även med lag.

Den uppmärksammade gruppvåldtäkten i Fittja - där de misstänkta friades i tingsrätten - observerades av en granne. Han tog inte upp mobilen och ringde polisen för att rädda den utsatta kvinnan.

Sjöräddningssällskapet agerade när nödraketer synts öster om Öland. Samtidigt finns en civilkuragelag till sjöss som inte gäller på land.
Foto: Åsa Borefur
Sjöräddningssällskapet agerade när nödraketer synts öster om Öland. Samtidigt finns en civilkuragelag till sjöss som inte gäller på land.

I många europeiska länder hade han gjort sig skyldig till ett brott. Men inte i Sverige. Det finns inte någon skyldighet att ringa SOS Alarm om någon utsätts för brott eller riskerar att skada sig själv. Kanske kan det spåras tillbaka till den hegemoniska tanken i Sverige att det är staten som alltid har ansvaret.

Räddningspersonal och trafikskadade har i åratal frustrerat talat om hur bilister stannar och tar fram mobiltelefonerna när de kommer till olycksplatser. Inte alltid för att ringa 112 utan för att fotografera drabbade - och gissningsvis sedan sprida bilderna på nätet. Den egna upplevelsen är viktigare än andras nöd. Dessutom vittnar åtskilliga brandmän och ambulanssjukvårdare om hur deras arbete försvåras av bilister som fokuserar på att ta kort istället för att hålla händerna på ratten.

Inte heller olycksfotograferandet har varit något brott. Fram till nu. Vid nyår kriminaliserades nämligen spridning av bilder på personer som befinner sig i ”mycket utsatta situationer” i ett led att stävja samtidens näthat. Det kan gälla just skadade vid en trafikolycka eller den som omhändertas för psykiatrisk tvångsvård. Det var ett halvt steg framåt.

Det paradoxala är att medan argumenten för en civilkuragelag avfärdas i Sverige finns det redan en lagstadgad skyldighet att till och med aktivt ingripa vid nödlägen till sjöss.

När larmet gick på tisdagskvällen sedan flera nödraketer observerats öster om Ölands södra udde sände Sjöfartsverket ut en räddningshelikopter från Ronneby. Kustbevakningen skickade ut både flygplan och båt och deltog gjorde även frivilliga Sjöräddningssällskapet med tre båtar från Grönhögen, Burgsvik och Visby.

Till detta kan läggas sexton handelsfartyg som deltog i sökandet. För sjömän är det inte bara en moralisk plikt att söka efter kollegor i nöd på havet utan faktiskt också en lagstadgad skyldighet som har historiska anor.

Ett huvudargument mot en civilkuragelag är att de flesta anmäler ändå. Exemplet från Fittja trafikolyckorna vittnar om motsatsen. I jagifieringens tidevarv kan det vara värt att påminna om att det finns något större än det egna.

Ska oroliga tvingas att offra sig för andra och ta stora risker i samband med yrkeskriminellas våldsutövning? Det är inte tanken med en normerande lagstiftning. Ribban för att bli fälld i sådana lägen måste vara hög.

Fungerar skyldighetslagstiftningen till sjöss borde den fungera också på land.