Centerns omöjliga kronprins

Ledare Artikeln publicerades

Det finns naturligtvis bara en enda riktig Centerledare i trängseln av kandidater bakom Maud Olofsson. Annie Johansson, Anna-Karin Hatt, Fredrik Federley tillhör alla den generation av politiker som är klonade till närmast identiska kopior. De har klivit spårlöst genom riksdag och regering under lång tid. Ingen av dem har lämnat avtryck i politiken eller retoriken, eller mediedramatiken. Det krävs mer än allmän duglighet för att bli en vinnande partiordförande. Miljöminister Andreas Carlgren bär en del av skulden till att Centerpartiet står i skuggan av Miljöpartiet i den främsta av hjärtefrågor.
Maud Olofsson höll en tapper press­- konferens på fredagen. Hon ställer inte upp till omval vid stämman i Åre i höst. Hon räknade upp alla sina meriter från Alliansinitiativet i Högfors till klimat- och energiuppgörelsen, Rut, regelförenkling och kvinnors entreprenörskap. Inget dåligt facit, men återbäringen i väljarnas röster har varit liten.
Hon tvingades lägga ner alltför mycket tid och prestige på att hålla regeringen utanför Saabs affärer och samtidigt se till att de andras förhandlingar hölls i gång. Rätthandlat. Men det var inget som stärkte Centerpartiets förnyelsearbete. Om det märktes ett stänk av bitterhet under presskonferensen är det begripligt. Så mycket god vilja, så mycket energi och entusiasm och så lite i utbyte i politikens enda valuta, valsedlarna.
Vågar Centerpartiet göra en Juholt? Törs partiets valberedning stå emot kravet att ”det måste bli en kvinna”? Törs den härma socialdemokraterna, som avfärdade de präktiga men tråkiga aspiranterna? Centerpartiets enda chans till 4,1 procent eller mer i valet 2014 är en medial, slagfärdig person som personifierar partiets bondegröna traditioner.
Det finns en sådan person: Eskil Erlandsson. Landsbygdens röster är hemlösa. Där kan han hitta ett eget revir i jakten på väljare. Han har bara två saker emot sig: kön och ålder. Det är nog kört. Det blir Annie Johansson. Lite synd, trots allt.