Byggpanik på ostadig grund

Ledare Artikeln publicerades

Bostadsbristen ser inte ut som politiken har påstått.

Utbudet matchas inte av efterfrågan i Stockholm.
Foto: Henrik Montgomery/TT
Utbudet matchas inte av efterfrågan i Stockholm.

När inte ens bostadsmarknaden i Stockholm förmår att absorbera all nyproduktion,borde resten av Sverige notera det. ”Det finns ett utbud av tillgängliga bostäder, men utbudet matchas inte av kundernas efterfrågan eller finansieringsförmåga”, skriver Fastighetstidningen i en analys.

Går det inte att finna tillräckligt många köpare i huvudstaden, som har det största underlaget av högutbildade och höginkomsttagare, går det sannolikt inte någonstans – bostadsbrist eller inte.

Det kan säkert skapa viss oro. Hög byggtakt har varit Löfvenregeringens stora bostadspolitiska idé och ingen konkurrerande idé har synts till. Men bostadsbristen är faktiskt inte så stor som det har påståtts.

Det brukar hänvisas till att 255 kommuner av 290 rapporterar bostadsbrist – men dels är det en ögonblicksbild efter 2015 års flyktingkris, dels saknas en definition av vad bostadsbrist egentligen är.

När utredningen om kommunal planering för bostäder gick igenom kommunernas arbete motbostadsbrist, fann man att ingen kommun gjorde någon långsiktig analys av hur många hushåll som stod utanför bostadsmarknaden. I kommuner där man hade bildat sig något slags uppfattning, rådde osäkerhet om vilka verktyg som kunde och borde användas.

Att verka för ökad nyproduktion har blivit den okontroversiella standardlösningen.

Men det är inte en lösning för alla, och detta kommer att visa sig framöver. En stor del av Sveriges kommuner har ingen befolkningstillväxt och drar därför i normaltillståndet inte till sig några bostadsinvesteringar.

Andra kommuner har en stark befolkningsökning,men delvis bestående av grupper med låga inkomster. Hittills har bostadsbehoven lösts med improvisationer i stil med förturer och sociala kontrakt.

Detta är den verkligt komplicerade bostadsbristen, den som inte marknaden kan lösa. Att bygga bort dessa gruppers behov av bostäder var från första början en dyr och föga lovande metod, en typisk högkonjunkturlösning. Inte ens nu är efterfrågan så stark.

En bostadspolitik för kommande mandatperiod kommer att få handla om behov – om hur stora behoven egentligen är, och vilka behov det är rimligt att det offentliga betalar för att uppfylla.