Bönderna behöver ingen klapp på huvudet
Solen gassade på politiker och publik, när LRF Sydost i går anordnade en debatt i Mörbylånga hamn, som en del av evenemanget ”Mat i världsarvet”.
Den varma sommaren och dess konsekvenser för landets bönder, har gjort att frågan om svensk livsmedelsförsörjning fått en uppmärksamhet den länge saknat, men väl förtjänar.
Vi svenskar är intresserade av mat men är inte lika intresserade av att betala för den. De senaste årtiondena har vi vant oss vid att lägga en allt mindre del av vår disponibla inkomst på livsmedel och i dag är bara hälften av den mat vi äter producerad i Sverige, jämfört med 75 procent vid tiden för EU-inträdet.
De produkter som svenska lantbrukare producerar håller hög kvalitet. Vi använder minst antibiotika i hela EU och svenskt spannmål från konventionell produktion ligger under gränsvärdena för bekämpningsmedel, i samma utsträckning som importerade ekologiska produkter.
Om debatten i Mörbylånga var representativ för svensk politik, är ”ekologiskt” inte längre ett modeord. Det är bra. I stället rådde samstämmighet om vikten av att öka svensk livsmedelsproduktion och därmed också vår självförsörjningsgrad. I den strävan kan ekologiskt lantbruk vara en del av utvecklingen, men aldrig hela lösningen.
Det som inte syntes så mycket i debatten var den ideologiska skiljelinje som finns, mellan de som anser att jorden är till för att brukas och de som betraktar människan som ett hot mot naturen. Vi ska naturligtvis vårda vår planet, men som författaren G.K. Chesterton konstaterade: det finns ingen moder jord utan naturen är vår syster - vi har nämligen samma far.
Starkast intryck gjorde Moderaternas landsbygdspolitiske talesperson Sten Bergheden - själv bonde från Mariestad. På bred västgötska återkom han gång på gång till hur svensk produktion kan öka om vi med lägre skatter och minskad byråkrati, ökar böndernas konkurrenskraft.
Det som var befriande med Bergheden var framför allt hur hans inlägg andades tillförsikt om svenska lantbrukares förmåga att stå på egna ben. Tyvärr kan det offentliga samtalet ibland ge sken av att bönder är något slags hjälplösa mähän, som bara kan hållas vid liv med riktade stöd av olika slag.
Sverige har bönder i världsklass. Med rätt förutsättningar kan vi bli både självförsörjande och ha mat över till att exportera.
