Bokslut över en dyr relation

Ledare

Den rödgröna regeringssamarbetet hindrar reformer och driver fram omotiverade utgifter.

Finansministern med paket innehållande bland annat bidrag till båtägare.
Foto: Christine Olsson/TT
Finansministern med paket innehållande bland annat bidrag till båtägare.

Utsläpp från motorer i fritidsbåtar är ett stort miljöproblem, om man får tro regeringen - så varför det dröjde till upploppet innan åtgärden kom i form av subventioner för eldrivna utombordare är något av en gåta. 45 miljoner kronor på upploppet av mandatperioden är en miljöpolitisk bagatell.

Men förslaget är inte en lösning på ett djupt känt problem. Den så kallade klimatsatsningen på eldrivna båtmotorer hängs bara på den i sig helt meningslösa elcykelpremien, som subventionerar resursstarka medborgare. Men elcykelpremien har åtminstone en vag koppling till arbetspendling. Att en person som har råd att satsa 30 000 kronor på en båtmotor för nöjesbruk skulle vara i behov av 10 000 kronor i bidrag från staten är bara befängt.

Bakgrunden till detta miljöpolitiska magplask är dock enkel att identifiera. Miljöpartiet har haft förtvivlat svårt att få gehör för sina frågor i regeringssamarbetet med Socialdemokraterna. Statsministern är nu så engagerad för restriktiv invandringspolitik att till och med den högst marginella arbetskraftsinvandringen enligt honom måste begränsas väsentligt. Förslaget till amnesti för ensamkommande är dessutom så dåligt skrivet att det snarast drar vanära över regeringen. I detta läge är Miljöpartiet i trängande behov av framsteg att visa upp för sina väljare. Konflikten inombords leder till märkliga prioriteringar utombords.

Detta gäller för övrigt även de andra miljöåtgärderna i budgeten. Konjunkturinstitutet beskriver det utökade stödet till solceller som ”ett avsteg från principen om kostnadseffektivitet” och anser att stödet borde slopas istället för att utökas. Och den så kallade eko-bonusen för överflyttning av godstransporter från lastbilar till fartyg lider av additionalitetsproblem, det vill säga angriper problem som det redan finns andra åtgärder för.

Och det slutar naturligtvis inte heller vid miljöfrågorna. Regeringen har varit tydlig med att myndiga asylsökande är Migrationsverkets ansvar, och att Migrationsverket därmed också ska ordna boende åt dem - men satsar samtidigt närmare 400 miljoner i år (och lika mycket förra året) på att dessa myndiga personer inte ska behöva flytta från de kommuner där de bor idag. I vårändringsbudgeten satsas dubbelt så mycket på detta som det satsas på försvaret av Sveriges säkerhet och territoriella integritet.

Samtidigt har reformarbetet i regeringen stått i det närmaste stilla. Det är svårt att komma på någon enda reform i ordets rätta mening som denna regering har genomfört - alltså en förändring som skapar nya spelregler. ”Vi har tagit Sverige i en ny riktning”, säger visserligen finansminister Magdalena Andersson - men syftar då sannolikt inte på det enda område där en total omorientering verkligen har ägt, invandringspolitiken. I övrigt har Socialdemokraternas och Miljöpartiets ambitioner och idéer tagit ut varandra eller saknat stöd i riksdagen. Vårbudgeten blir i denna mening ett bokslut över en regering som kanske ville men definitivt inte förmådde.

Men konjunkturen har ju varit stark? Ja, och fattas bara annat - Riksbanken har bedrivit penningpolitik som om det var ekonomisk kris. Med minusränta är det inte konstigt att kronan sjunker i värde, exportindustrin går starkt, bostadspriserna stiger och människor i allmänhet känner sig rikare.

Men det har också varit en risktagning av stora mått. När konjunkturen vänder och det verkligen blir lågkonjunktur har Riksbanken ingen vettig åtgärd att ta till. Hela ansvaret för att få fart på ekonomin kommer att hamna på den då sittande regeringen, som till följd av uteblivna reformer redan kommer att befinna sig i en högst otacksam situation. Den kanske allvarligaste kritiken mot denna regering är att den lämnar en svårare uppgift efter sig än den fick när den tillträdde.