• SKRIV UT
• KOMMENTERA
• TIPSA
•       Textstorlek

Brittsommartankar, tisdag; Peter Hultsberg

Vems verklighet – tankar kring det till rätta lagda

Boklådan 2009-09-21 | Uppdaterad 2009-09-21

Foto: Sonja Palm

Brittsommarns värme blandas med höstens kyla. Är verkligheten inte så idyllisk som vi tror?

Dalarna och Värmland har behandlats styvmoderligt varför jag ringar in flera intressanta platser på kartan. Bland dessa ingår naturligtvis Sundborn med Karin och Carl Larssons hem Spadarvet, vidare Zorngården i Mora som iordningställdes av Emma och Anders Zorn. På hemvägen kan det vara lämpligt att köra genom Värmland och stanna till vid Selma Lagerlöfs Mårbacka.

Jag finner vallfärdsorterna intressanta, alla har de något att låta sig inspireras av. Guiderna som tar de små sällskapen genom rummen i de olika byggnaderna är pålästa och skickliga. Var det bara förr som en guidad tur upplevdes som en bestraffning eller har den nyvunna förmågan att uppskatta organiserad undervisning med ålder att göra?

Andra frågor väcks och rör vad som förmedlas om personerna som en gång bebodde husen. De flesta känner till vad som med ett uttryck hämtat från inledningsföredraget vid årets Pridefestival i Stockholm benämndes som ”Selma och hennes flickor”. Det mesta, för att inte säga allt, om Selma Lagerlöfs liv och författarskap presenterades av guiden men inte ett ord om väninnorna Sophie Elkan och Valborg Olander och det intresse som odlats av somliga under åren beträffande deras förhållanden.

Kanske en guidad tur i Semestersverige inte lämpar sig för att vänja allmänheten vid nya sanningar beträffande en ”sagotant” såsom bilden av henne vuxit fram och eventuella sexuella preferenser? Under alla omständigheter är det anmärkningsvärt hur bilderna av en känd person divergerar och spridas utan att den som informerar beslås som lögnare. Fenomenet blir tydligt också under kringvandringen i Karin och Carl Larssons hem men också i Zorngården.

Uppmärksamheten läggs på de framstående männens verk. Vad allt kan de inte och vad allt har de inte uträttat? Jodå, deras kvinnor finns också med och lovordas som inredningsingenjörer. Karin och Emma kan och de uträttar åtskilligt de också. Men mina tankar återkommer till bilden av förväntad normalitet. Hur belyses äktenskapen och samlevnaden? Vid inget tillfälle kan den i de båda konstnärsgiganternas liv oinvigde ana något annat än att den ene utgör den optimale familjefadern och den andre (barnlöse) maken drar hem pengar till hemmet och hembygden för att bygga upp och förstärka kulturen i provinsen.

Några eventuella kvinnohistorier och konflikterna och smärtorna i samband med dessa utsvävningar samt de omfattande resorna inte så mycket som andas. Och varför ska bilden av det ideala och kanske svenskaste av svenskt, nämligen nationalromantikens vagga i Dalarna rubbas när vi åker runt i landet och hälsar på hos våra folkhemska ikoner? Men det är inte vad jag säger. Frågan återkommer. Hur mycket får bilden av ett slags verklighet skilja sig från de faktiska förhållandena innan någon protesterar? Har vi väl fått upp spåret kan liknande frågor ställas rörande det mesta som tilldelats en offentlig bild. Vem väljer att lyfta fram vad? Och när? Och varför?

Väl hemkommen möts jag av en nyskriven dikt av Göran Greider. Den handlar om Karin Larsson. Jag överväger att skicka en kopia till guiden i Sundborn.

Greider skriver:

"Höjer hon någonsin rösten?

Felstavade brev, men allt verkar

stanna inom henne.

Ån dammar av ånga en vinterdag.

Ungarnas rop hörs genom björken.

Som Penelope väver hon ju

och mönstren hon drömmer på nätterna

överlever och når oss ända hit.

Carl kommer hem som en främmande.

Vissa dagar är han en despot.

Mårbackapelargonerna viskar

tysta om en svårtydd glädje”.

Peter Hultsberg

• SKRIV UT
• KOMMENTERA
• TIPSA
•       Textstorlek

• Vad är det här?
•  
•  
•  
•  
•  
•  
•  
• Translate: