• SKRIV UT
• KOMMENTERA
• TIPSA
•       Textstorlek

Läst, onsdag: Christian Braw

Vardagsbrev från våldsam tid

Boklådan 2008-08-20 | Uppdaterad 2009-01-28

Enbart från Estland försvann 11000 människor på detta sätt. Under den tyska ockupationen avrättades sedan i Estland 5000 människor. Efter kommunisternas återkomst följde ytterligare terror. Sammanlagt förlorade Estland under och efter kriget 100000 människor. 30000 av dem var flyktingar, som kom till Sverige.

I boken Landkänning (Bokverkstan) får vi möta två av dessa flyktingar, Anu och Aksel Mart i dagböcker samt genom de brev de skrev till varandra under och efter flykten. Mai Beijer har översatt texterna till svenska. Aksel flydde först till Finland för att undkomma tyskarnas mobilisering av vapenföra estniska män, Anu kom efter med barnen. 19.2 1944 skriver Anu inför det väntade ryska storangreppet mot Narva: ”Om Himlen vill kommer vi att klara också det här. Kan du fatta att när de evakuerade Narva fick människorna, även småbarnen, sitta tre dygn i godsvagnarna och vänta.” Aksels flykt var nära att få ett tragiskt slut. Han greps på stranden av kustbevakningen men lyckades muta sig fri med 200 kilo vete.

Sedan familjen kommit över till Finland gick flykten vidare till Sverige. Här visade sig mycket snabbt vilken social kompetens esterna hade. Omedelbart organiserade man sig i föreningar. Skolor startades, körer bildades. Redan 28 oktober 1944 utkom den första estniska tidningen i Sverige. Bakgrunden till denna enastående förmåga att samverka finns i det estniska nationella uppvaknandet under 1800-talet, och det har i sin tur sin bakgrund i de väckelserörelser, som inspirerades av herrnhutiska predikanter på 1700-talet.

Mötet med Sverige var i huvudsak mycket positivt. Aksel fick en svår ögoninflammation och skriver från Linköpings lasarett 1/11 1944: ”Svenskarna är verkligen enastående gästfria.” Familjen vistades på flyktingförläggningen i Medevi. Där blir det vardag. Den långsamma, passiva tillvaron tar över. Man försöker hålla modet uppe med föreningsliv och kulturverksamhet medan världskriget dundrar vidare på andra sidan Östersjön. Det blir alltmer tydligt att Estland än en gång skall hamna under kommunistiskt välde. Barnen blir sjuka, rykten vandrar, Anu och Aksel arbetar intensivt med att lära sig svenska. Man lyssnar till estniska radiosändningar från Königsberg och läser Östgöta Dagblads estniska bilaga.

En välvillig lägerchef avlöses av en kitslig person, som till och med begär att få granska alla brev. Finland får en dyrköpt fred till priset av att alla flyktingar från Estland och Ingermanland måste utlämnas. Från Estland kommer nyheter om släktingar. En av männen har gått till skogs sedan deras bataljon besegrats av ryssarna vid Peipus. En annan har blivit partisan, skogsbroder. Ibland skymtar ett hopp att de västallierade skall kunna gripa in: ”Och även den mest blodtörstiga av alla regimer måste väl någon gång få nog av allt slaktande och all blodlukt? Då skulle kanske de allierade kunna utverka att den ryska regimen tillät att de skickade sin skyddspolis och då kunde vi under deras beskydd återvända och börja bygga upp vårt land på nytt.”(Aksel 21/11 1944) Det var en fåfäng förhoppning.

I mars 1945 når Sovjet även in till flyktingarna i Sverige. Den sovjetiska ambassadens tjänstemän reser runt till lägren för att få dem att återvända. I juni 1946 kommer en skrivelse från Statens flyktingkommission, undertecknad av Ernst Bexelius. Där heter det: ”… det är ett svenskt önskemål, att flyktingarna återvända till sina hemländer…att försök att påverka flyktingarna att icke återvända till hemlandet få under inga förhållanden förekomma. Vidare inskärpes för baltiska flyktingar … att bedrivande av politisk propaganda från dessas sida i Sverige icke är tillåtet.” När detta skrevs hade fem år gått sedan 14 juni 1941. Man kunde veta i stort sett allt som fanns att veta om Gulag. De baltiska flyktingarna hade alla upplevt 14 juni. För dem måste Ernst Bexelius skrivelse ha framstått som en ren cynism – vilket den också var.

Anu och Aksel Mark lät sig inte störas. De arbetade vidare, kom ut i samhället, byggde upp en ny social tillvaro, samtidigt som de slöt upp kring sitt lilla exil-Estland. Till sist fick de uppleva att hemlandet blev fritt. I en dikt sammanfattade Aksel sitt liv:

De säger – Ni har frihet.

Vi säger – Ni har ett fosterland.

Vi behöver lära oss att kunna flyga över gränserna.

Vi behöver lära oss att kunna simma genom tiderna.

Vi måste blir fåglar, när detta är nödvändigt.

Vi måste blir fiskar, när detta är nödvändigt.

För de hindras inte av några gränser.

De hotas inte i översvämningstider.

Christian Braw

Per Dahl, politisk chefredaktör
per.dahl@barometern.se
Telefon: 0480-592 11

• SKRIV UT
• KOMMENTERA
• TIPSA
•       Textstorlek

• Vad är det här?
•  
•  
•  
•  
•  
•  
•  
• Translate: