• SKRIV UT
• KOMMENTERA
• TIPSA
•       Textstorlek

Läst, tisdag; Torsten Cervin

Utbrändheten är vår tids melankoli

Boklådan 2009-05-12 | Uppdaterad 2009-05-12

FAKTA

Johannisson, Karin, 2009, Melankoliska rum : om ångest, leda och sårbarhet i förfluten tid och nutid (298 s, inb, isbn 9789100117900). Stockholm: Bonniers, 2009.

Genom seklerna en träffande metafor för själens dunkla till nattsvarta rum vars innehåll, struktur och kulturberoende av Karin Johannisson får en lysande presentation. Ännu en tankediger djupdykning i den medicinska idéhistorien hon har som subspecialitet. En till Sten Lindroth värdig efterföljare på professorstolen i Uppsala sedan 1991.

Det är om melankolin som känslotillstånd hon vill berätta och hur den känts och uttryckts i växelspel med den samtida kulturella bakgrunden.

Boken är didaktiskt uppdelad efter nio mörka smärtbegrepp: Förlusten, likgiltigheten, sårbarheten, ledan, skräcken, flykten, ångesten, tröttheten och vilsenheten. Allt efter det kulturella sammanhanget får dessa lidanden sitt tidstypiska kroppsliga språk. Sexton- och sjuttonhundratalens påtagliga känslomässighet med offentligt gråtande och svimningar övergår i nästa sekel till sluten återhållsamhet medan gråten blir skämmig i den västliga kulturkretsen för att i vår tid övergå i utagerande självskadebeteende eller mer inåtvänd anorexi.

Var tid talar sitt melankolispråk alltmedan de bakomliggande problemens natur förblir märkligt desamma. Och hon har plöjt ett otal källor i form av dagböcker, brev, läkarjournaler och skönlitteratur för att överdådigt illustrera sin framställning. Tegnér, Strindberg, Söderberg, Kafka, Darwin, Boye, Poust, Woolf bland många andra passerar revy med såväl egna berättelser som närståendes brev och notiser. Melankolin var mest en ohälsa för eliten inom konst och vetenskap och fick därför ett drag av exklusivitet, ett skönandarnas och intelligentians tecken på känslighet och som, när symptomen blev allmännare eller alltmer drabbade kvinnor, tappade sin status, blev till känslosamhet eller degraderades till blödighet.

Genom läkarjournaler får vi även inblick i medelklassens melankoliska rum medan det av förståeliga skäl är tunnsått med litterära inblickar i det enkla folkets själsliga våndor.

Decennierna omkring 1900 var ”nervositetens” gyllene år för att 100 år senare få sin spegelbild i utbränningens tid, vår egen melankoliepok. Både då och nu var en tid i rasande omvandling med gap mellan krav och förmåga, mellan anpassning och vilsenhet. Då var förklaringsmodellen till melankolin spända eller utmattade nerver, av läkarna döpt till ”neurasteni och neuros,” som krävde vila eller miljöombyte och vars vanlighet i samhällets övre skikt närmast gav ett plus i CV-et.

Så kom första världskriget. tätt följt av det andra och melankolin i neurosens form tog en paus för att på nytt dyka upp på 1980-talet som yuppie-sjuka, den stora tröttheten, utbrändhet och utmattnings-depression. Båda tidsepokernas mentala ohälsotillstånd är påfallande lika varandra men klädda i något olika språkdräkt och med nya förklaringsmodeller som den moderna stress- och hjärnforsk-ningen försett oss med.

Den enskildes lidande är sannolikt av samma dignitet då som nu men vår nutida kulturatmosfär har förändrats. Dagens fixering vid hälsa och dess påverkan på antalet ohälsodiagnoser i det register som försäkringskassan har att nyttja för utbetalning av sjukpenning har markant inskränkt vår känsla för livets ”normalitet”. Vi accepterar allt sämre att vi inte längre orkar med i förändrings-tempot och blivit allt ”sjukare” medan vi totalt sett aldrig någonsin varit så friska så långt upp i åren.

Som en röd tråd på vandringen genom dessa själens mörka rum är det något som ständigt följer med och som djupast kännetecknar melankolins väsen, nämligen begrepper ”förlust”. Förlust av sammanhang, mening, mål och förmåga är några begrepp de flesta av oss då och då upplever med större eller mindre vånda. Förskrivningen av antidepressiva medel går lysande.

Och lika lysande är denna bok som ger djup och sammanhang åt det själens lidande som är vårt släktes arvedel.

Torsten Cervin

• SKRIV UT
• KOMMENTERA
• TIPSA
•       Textstorlek

• Vad är det här?
•  
•  
•  
•  
•  
•  
•  
• Translate: