• SKRIV UT
• KOMMENTERA
• TIPSA
•       Textstorlek

Kort försök om våra ängar, onsdag; Göran Stålbom

Två lövängar – ska de finnas även framgent?

Boklådan 2009-08-05 | Uppdaterad 2009-08-06

Foto: Peter Alexis

Har Länsmansgårdsäng vid Virserumssjön något att berätta för oss? På de marker som brukar kallas lövängar hämtades djurfoder från både markens hö och trädens löv. Markerna är oftast halvöppna, med enstaka helt öppna partier. Det typiska är att marken nås av ett ljus som under dagen växlar mellan direkt solljus och skugga från träden. Avsiktlig skötsel, framför allt slåtter och efterbete, skapade den överdådiga blomsterprakt som man genom bildandet av nationalparker, fridlysningar och naturreservat ville bevara åt framtiden.

LÄNKAR

• Länk till infosida om Ängsö
• Länk till Länsmansgårdsängen

Från Ängsön hade bönderna på Väringsö sedan urminnes tider hämtat hö. Men nu skulle ängarna skyddas. Myndigheterna satte stopp för slåtter, höskörd och bete. Med förfäran hade man sett hur torparen på Ängsö, Carl Edvard Carlsson, slog ned de sällsynta växterna med sin lie och hur hans betande djur trampade sönder blomsterprakten. Markerna måste återlämnas i naturens vård.

Alla som har minsta erfarenhet av exempelvis en trädgård förstår hur det gick. Sly, gran och ohävdsörter tog över, det blev mörkt och igenväxt. Först efter decennier erkände skamsna naturskyddsmyndigheter sitt misstag och efter andra världskriget påbörjades en omfattande restaurering. I dag är ängsmarkerna till stor del återställda.

Vi vet nu att ängsmarker skapas av jordbrukare. Jag ställde en gång frågan till en biolog och ängsexpert: Hur kunde dåtida naturskyddsexperter vara så korkade? Han hade inget svar, men höll med om att frågan var självklar. Av miljöhistoriker har jag senare fått veta att det var ideologi. Naturskyddets kärngrupp, huvuddelen naturvetare och professorer, hade bestämt sig för att lövängen var en ursprunglig naturtyp som bäst utvecklades utan mänsklig inblandning. Många klarsynta praktiker, politiker och forskare var minst sagt frågande. Men de ledande naturskyddarnas uppfattning vägde tyngst.

Ängsö är alltså inte bara ängsmarker. Det är också en tankeväckande berättelse om hur en äldre naturskyddsideologi formade akademisk kunskap och styrde samhällets maktutövning. Men också om den lärda världens tillkortakommanden och om en torpares upprättelse.

*

För sextio år sedan fridlystes Länsmansgårdsängen, ett område norr om Virserumssjön i Hultsfreds kommun. År 1965 blev det naturreservat. Även här skulle en löväng få skydd.

Ängar har rötter i järnåldern. Som mest fanns två miljoner hektar äng i Sverige, men arealen minskade efter 1850-talets ”agrara revolution”. I stället kom vallodling, man odlade kreaturens vinterfoder på åkermark. I dag finns knappt 5000 hektar ängsmark kvar i Sverige. Det är vår mest hotade naturtyp.

Politiker uppmärksammar ofta de värden som finns i ängars biologiska mångfald. Länsstyrelsen i Kalmar skriver på sin hemsida: ”den välskötta lövängen är en av de rikaste naturtyperna i vårt land” … ”det är en liten rest av en numera nästan försvunnen landskapstyp som skapats genom målmedvetet arbete av människor genom århundraden”. Men det är lövängen på naturreservatet Lilla Horn vid Borgholm de beskriver. Så skriver de inte om Länsmansgårdsängen.

På den lokala Naturskyddsföreningens hemsida ser jag att det funnits konflikter om skötseln. År 1964 ingrep föreningen mot en påbörjad förstörelse av Länsmansgårdsängen. År 1972 stoppade de med hjälp av länsstyrelsen ”ett olaga ingrepp av Hultsfreds kommun”. Året därefter noterade de med tacksamhet att röjning, uppsnyggning och hamling hade genomförts. Sedan 1992 gör de ett bra arbete med slåtter på delar av reservatet. Men om igenväxningen ska stoppas behöver de nu stöd av en professionell skogsentreprenör.

Länsstyrelsen, som är tillsynsmyndighet, tvingas förhålla sig till naturreservatets nuläge. Ska man söka nya värden? Igenväxta slymarker är förvisso bra för fågellivet, men knappast en hotad naturtyp. Behöver man stå fast vid åtaganden som gjordes i en annan tid? Finns någon kompromiss?

I Virserum finns en konsthall och på dess hemsida kan man bland annat läsa:

”Vad hände egentligen med det Sverige vi trodde oss känna? Vart är vi på väg? Finns det något som är värt att bevara? Vi måste ta vara på vårt arv, våra berättelser och våra drömmar. Alla människor filosoferar över livet. Vem är jag, vart är jag på väg, hur blev det så här? Därför finns det konst. Livet är den största historien, konsten den bästa berättaren.”

En äng, om än igenväxande, är just sådan konst. Den berättar en två tusen år gammal historia om växters, djurs och människors liv. Men den kan också berätta om en ny tid. Om politisk vilja, intressekonflikter och människors prioriteringar. Och inte minst om vårt förhållningssätt till kulturarv och naturmiljö. Vi kan bara hoppas att berättelsen ska få ett lyckligt slut.

Göran Stålbom

• SKRIV UT
• KOMMENTERA
• TIPSA
•       Textstorlek

• Vad är det här?
•  
•  
•  
•  
•  
•  
•  
• Translate: